Men striderna i Elfenbenskusten spelar roll, och inte bara för landets egen hårt prövade befolkning, utan för hela Västafrika. Dess bräckliga och etniskt splittrade stater är illa rustade för att hantera ännu ett stort inbördeskrig — grannstaten Liberia har exempelvis knappt kommit ut ur sin egen fredsprocess. Vi kan räkna med att oron i Elfenbenskusten får efterverkningar i övriga regionen, och knappast till det bättre.
De nuvarande striderna är en fortsättning på landets ännu olösta inbördeskrig, från 2002-2004, vilket i praktiken delade Elfenbenskusten i två zoner: president Laurent Gbagbos sydliga och huvudsakligen kristna områden, och Alassane Ouattaras mestadels muslimska områden i norr, med etniska band till Sahelområdets grannstater.
Främst ansvarig för fredsprocessens kollaps är Gbagbo. Bägge sidor hade enats om ett presidentval som, när det väl hölls 2010, skulle inleda återförenandet av de två landsändarna. Men Gbagbo vägrade acceptera att han förlorat, trots att hela världen fann att valresultatet var i Ouattaras favör.
Kampen tycks nu vara på väg in i sitt slutskede, sedan Ouattaras styrkor ryckt söderut i snabb takt, och, enligt senast tillgängliga rapporter, omringar Gbagbos högkvarter i Abidjan. För svensk del kom en påminnelse om det mänskliga lidandet i går, när det blev känt att en svensk medborgare i FN-tjänst avlidit i striderna. Men för ivorianerna står mycket mer på spel.
Det är välkommet om en avgörande seger för nordsidan kan avsluta kriget, och det är självklart att omvärlden bör ge stöd åt Alassane Ouattaras anspråk på presidentposten.
Men det innebär inte att situationen är så enkel att en Ouattaraseger kommer att lösa konflikten.
Med en nordlig seger följer avsevärda risker. Dels riskerar besegrade Gbagboanhängare att utsättas för hämndaktioner.
Dels kan det visa sig att segern inte är tillräcklig — striderna fortsätter. Och slutligen finns risken att segrarna ska förhäva sig och försöka marginalisera de områden som hamnat på den förlorande sidan, för att själva behålla hela makten. Det vore att genast lägga grunden för en ny konflikt.
Varje form av lösning på konflikten i Elfenbenskusten måste med nödvändighet ta hänsyn till alla sidors legitima intressen, och får inte utmynna i att vissa regionala, etniska eller religiösa intressen överordnas andra.
Detta även om maktdelningen givetvis måste ske inom ramen för den ordning som fredsavtalet format — det vill säga med Alassane Ouattara som vald president.