Oron i Istanbul påstods några timmar i söndags ha övergått till en sorts folkfest. Men snart flammade den upp på nytt, mer intensivt än tidigare. Och det finns inget av festkaraktär i det som nu rapporteras.
Tiotusentals demonstranter har fyllt gatorna. Skadade människor har tagits in i moskéer, butiker och hotell i brist på sjukhussängar. Åtminstone 1700 personer rapporterades i går ha gripits. Och protesterna har inte bara ägt rum i Istanbul utan i en rad andra städer, inräknat huvudstaden Ankara och Diyarbakir i den kurdiskt dominerade sydöstra delen av landet.
Den utlösande faktorn var planerna att bebygga en park nära Taksimtorget i centrala Istanbul. Men protester av detta slag inträffar inte på grund av en enstaka stadsplaneringsfråga.
De som demonstrerar är inte ungdomar utan någon känsla av att ha en plats i samhället, utan medlemmar av Turkiets etablerade medelklass. Byggplanerna – som inte är de enda kontroversiella planerna i sitt slag i dagens Turkiet – blev en symbol för det som många upplever som tilltagande maktfullkomlighet från regeringens sida och i synnerhet från premiärminister Recep Tayyip Erdogan.
Till detta kommer ännu en faktor, den som lite kryptiskt kallas ”kultur” i tidningsreferaten. Erdogans regeringsparti, AKP, har en moderat islamistisk framtoning. Han har vunnit tre val och hittills haft stort folkligt stöd. Men en stor minoritet håller inte desto mindre på idén om Turkiet som en sekulär stat och reagerar skarpt mot olika exempel på islamistiskt inspirerad lagstiftning.
Men denna stora grupp har paradoxalt nog svårt att komma till tals. Det sekulära oppositionspartiet CHP som anser sig förvalta arvet från det moderna Turkiets grundare Kemal Atatürk förknippas alltjämt med gamla auktoritära regimer och med den turkiska militärens försök att fjärrstyra politiken och fungerar inte som ett effektivt oppositionsparti.
Att militären till sist tycks ha accepterat att hålla sig borta från politiken är också en av AKP:s stora framgångar. Men partiets framgångsrika styre i förening med frånvaron av politiska motvikter gör att regeringen upplevs som allsmäktig och okänslig för andras uppfattningar och Erdogan själv som en ”sultan”, som det heter i de regeringskritiska demonstrationerna.
Erdogan har också genom sin uppgörelse med PKK-ledaren Abdullah Öcalan räknat med kurdiskt stöd för en plan att själv bli president med utvidgade maktbefogenheter. Men också kurdiska demonstranter har nu vänt sig mot Erdogan.
Förmodligen finns ändå inget direkt hot mot AKP-regeringen. Och det riktiga sättet att byta regering är genom fria val och inte genom gatuprotester. Turkiet behöver en modern och demokratiskt trovärdig opposition.