Extrainkallad sommarriksdag 2011 och, nyligen, hot om misstroendeförklaring mot socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M). Allt för att få till en ny skrivning som berör en mycket liten del av de långtidssjukskrivna. Detta får stor betydelse, säger Tomas Eneroth, talesperson för S. Betydelsen är marginell, hävdar Kristersson och får delvis medhåll av Försäkringskassan.
Varför gör han då detta just nu? Är det av omsorg om den grupp sjukskrivna, cirka 3 000 personer per år, som bedöms ha arbetsförmåga och som efter sex månader nu ska prövas mot ”normalt förekommande arbeten” i stället för ”den reguljära arbetsmarknaden”? Eller är bara politisk taktik: nu får vi se vad som fanns i de där tunnorna som oppositionen skramlat så mycket med; se hur bra den gamla sjukförsäkringen egentligen var?
Det lutar åt det senare. Regeringen får under 2012 chansen att visa på problemen med både den gamla och den nya sjukförsäkringen. Sedan, enligt planen i början av 2013, presenteras den avgörande pusselbiten, det ”arbetsförmågeverktyg” som ska användas för att göra sjukförsäkringen rättssäker och trygg.
Det är självklart att det är arbetsförmågan och inte sjukdomen som ska styra om man får ersättning från sjukförsäkringen. Det insåg den dåvarande S-regeringen redan 2003 då 130 000 svenskar hade varit sjukskrivna i mer än ett år. Det är också självklart att bedömningen av arbetsförmåga görs av myndigheten som betalar ut sjukpenning, Försäkringskassan, och inte av den sjukskrivne själv eller dennes husläkare.
Det är när den sjukskrivnes eller läkarens åsikter avviker från Försäkringskassans (för en liten del av de nämnda 3 000) som rubriken ”sjuka tvingas jobba” dyker upp i medier och i debatten. Dessa fall av oenighet (och påståenden om en inhuman sjukförsäkring) kommer inte att upphöra bara för att Försäkringskassan får ett nytt verktyg, en ny formulering, i sin hand 2013.
Det enda som möjligen skulle skapa ett visst lugn vore en fullständig återgång till den gamla försäkringen, utan bortre gräns. Och det får, som setts, stora konsekvenser både för de sjukskrivna som lämnas i sticket och för statskassan.
Såväl regeringen som oppositionen förtjänar kritik för sin hantering av sjukförsäkringen. Regeringen för att man låtsats att reformen varit perfekt från början och sedan tvingats backa på flera punkter, oppositionen för sina skygglappar vad gäller den gamla försäkringens brister. Denna ”seger” i riksdagen kan innebära en väg ut för framför allt Socialdemokraterna som kanske kan upphöra med den påfrestande charaden om ”stupstocken”. Kanske finns det till och med en öppning för en uppgörelse över blockgränsen?
De som verkligen hamnar i kläm på grund av det politiska spelet och de täta regelförändringarna är förstås de långtidssjukskrivna. Ingen har fört deras talan i riksdagen på över två år.