Något fullskaligt krig hade i går ännu inte utbrutit mellan Israel och Hamas-styret i Gaza. Men bombardemanget fortsatte, liksom raketbeskjutningen från Gaza mot mål i Israel. Men risken för en upprepning av den israeliska markoffensiven in i Gaza 2008 är överhängande.
Israels bomboffensiv motiveras med att raketerna krävt tre dödsoffer i staden Kiryat Malachi söder om Tel Aviv. Den kraftiga upptrappningen av raketbeskjutningen motiveras i sin tur från Hamas sida med den israeliska attack som dödade befälhavaren för Hamas väpnade styrkor, Ahmed Jabari. Antalet civila dödsoffer i Gaza stiger snabbt.
Men det finns naturligtvis ett större sammanhang. Hamas anser att Israel saknar rätt att existera och avvisar fredssamtal, men har ändå upprätthållit en vapenvila. Den avbröts i oktober, av allt att döma som en följd av att andra än mer extrema grupper på egen hand avfyrat raketer mot Israel och samtidigt fått förstärkning från Sinai där Egyptens nya styre utmanats av jihadister.
Dessa grupper kan givetvis inte besegra Israel genom raketbeskjutning. Avsikten är att provocera fram israeliska motangrepp för att uppnå politiska propagandaeffekter och försvaga Hamas ställning. Och det är självklart att Israel, oavsett regering, inte kan låta sitt territorium beskjutas av raketer utan att ingripa. Men inte ens med extrem återhållsamhet går det att undvika civila dödsoffer i Gaza eftersom raketramperna ofta placeras på platser där civila vistas.
Därmed skapas en situation där både Israel med sin militära överlägsenhet och Hamas med sina anspråk på kontroll över Gaza hela tiden frestas eller provoceras att trappa upp insatserna. Den precisionsattack som dödade Ahmed Jabari beskrivs av kritiker i Israel som ett allvarligt misstag – men detsamma gäller förstås hotet om fler attacker mot storstaden Tel Aviv som aldrig tidigare angripits från Gaza.
Den enkla förklaringen att den israeliska upptrappningen syftar till att ge premiärminister Benjamin Netanyahu poäng inför nyvalet den 22 januari är otillräcklig. Å ena sidan har han inte råd att visa ”svaghet” inför raketbeskjutningen från Gaza. Å andra sidan innebär bomboffensiven – liksom en markinvasion – också stora risker. Det kan ju mycket väl tänkas att målet, att slå ut raketramper och vapenlager, inte uppnås innan ett eldupphör blir nödvändigt. I så fall kan oppositionen på nytt peka på hur destruktiv regeringens ovilja inför en ny fredsprocess är.
Osäkerheten i hela regionen har ökat genom de arabiska revolterna. Assadregimen i Syrien kanske försvinner, men ingen vet vad som kommer efter. Hamas är egentligen en avläggare till Muslimska brödraskapet som nu styr i Egypten men knappast har något annat val än att upprätthålla fredsavtalet med Israel. För den nya egyptiska ledningen är därför den upptrappade konflikten kring Gaza en svår prövning.
Ingen sida kan i länden vinna över den andra, vare sig i Gaza eller i den vidare konflikten mellan Israel och palestinierna. En kompromiss med två stater med utgångspunkt från 1967 års gränslinjer är den enda vägen framåt.