Turkiet är en europeisk stat och har samma hemortsrätt i EU som andra europeiska stater – på samma villkor. EU är inte en kristen gemenskap utan en demokratisk och ett demokratiskt Turkiet kan vara med i EU, precis som landet sedan länge är med i till exempel Europarådet. Turkiet sökte medlemskap i EU redan 1959 men fick börja förhandla först 2005.
De demokratiska bristerna i Turkiet har bidragit till den långa väntetiden. Men i flera länder har misstro mot muslimer också gjort att turkisk EU-anslutning mött aktivt politiskt motstånd. Ofta kombineras detta med en allmän trötthet efter serien av utvidgningar och med oro för att Turkiets storlek medför problem som inte kan bemästras. Intresset i Ankara har minskat i takt med att fokus för Turkiets utrikespolitik har flyttats till andra delar av närområdet.
Under Cyperns just avslutade ordförandeskap i EU hände absolut ingenting. Den turkcypriotiska statsbildningen i norr accepterade 2004 en FN-plan för återförening med den grekiska södra delen av ön. Men samma plan förkastades av grekcyprioterna. När Cypern samma år blev EU-medlem gällde anslutningen i teorin hela ön, men i praktiken bara den grekcypriotiska delen. Regeringen där kräver erkännande från Turkiet, medan Turkiet har bojkottat alla EU-förhandlingar under Cyperns ordförandetid.
Turkiets EU-minister Egemen Bagis, på besök i Sverige, säger sig nu hoppas på en sinnesförändring inom EU i stort när Irland tar över ordförandeskapet och Frankrike har fått ny regering. Bagis påminner också, i sak korrekt, om de stora förändringar som skett i Turkiet som ett resultat av närmandet till EU. Det kurdiska språket ställning har stärkts och militärens ställning som en stat i staten har urholkats.
Det är bara det att parallellt med denna utveckling pågår en annan, betydligt mer oroande. Fortfarande finns oprecisa lagar som gör det möjligt att tysta kritiska röster av alla slag. Normal samhällsdebatt stämplas som förtal av den turkiska staten och bestraffas hårt. Turkiet har i dag fler journalister och författare inspärrade än notoriska diktaturer som Kina och Iran.
Att i det läget låtsas som om Cypernfrågan är det huvudsakliga problemet för turkiskt EU-medlemskap är inte rimligt. Ett demokratiskt Turkiet hör hemma i EU, men Turkiet lever inte upp till demokratikraven så länge som press- och yttrandefriheten inte garanteras.