Facken kräver som vanligt en satsning på de lägsta lönerna. Det kan man tryggt göra eftersom resultatet alltid blir att också de högre lönerna höjs om lägstalönerna får rejäla påslag.
Globaliseringen ställer stora krav på arbetsmarknaden. Kläms företagen för hårt så flyttar de ur landet. I vårt land har globaliseringen hittills inte i praktiken inneburit att jobben i någon större utsträckning flyttat utomlands. I stället har lönerna påverkats. Lönepåslagen har på senare år varit relativt små.
Men eftersom inflationen varit så låg har de små lönepåslagen ändå inneburit rejäla lyft för reallönerna. Och det statliga Konjunkturinstitutet har räknat ut att en lägre årlig löneökning kring 3,5 procent de närmaste tre åren ger 140 000 fler jobb än en löneökning på 4,7 procent. KI rekommenderar det lägre alternativet och anser att det på lite längre sikt också skulle ge mer pengar i plånboken. Men facken kräver nu betydligt större lönepåslag än tidigare, om man får tro dem som hittills uttalat sig.
Arbetsgivarna svarar att låga ingångslöner och stor lönespridning gynnar de svagaste. Svenskt näringsliv har låtit göra en utredning som visar att de flesta i den lägst avlönade gruppen har fått högre lön inom ett år. Med höga ingångslöner får de lågproducerande inga jobb alls, menar Svenskt näringsliv. Just det har drabbat ungdomar och invandrare. Om fler får jobb och betalar skatt minskar samhällets kostnader, vilket gynnar allas välfärd.
I årets avtalsrörelse tillkommer den politiska dimensionen. Facken vill ha kompensation för alliansens förslag till exempel om dyrare a-kassa. Dessutom tycker facken att löntagarna ska ha en motsvarighet till toppdirektörernas bonusregn och skyhöga vd-löner. Pengarna ska fördelas också bland dem som har gjort jobbet, menar man.
Men bland alliansens förslag ingår också en skatterabatt för låg- och mellaninkomsttagare. Det gör att lågavlönade ändå kan få en reallöneökning också med ett relativt litet lönepåslag. Små generella påslag kan också ge utrymme för lokala lönelyft.
Ett problem med de många samtidiga förhandlingarna är att ingen vill sitta med Svarte Petter. Om ett fack får mer så kräver andra fack ännu lite mer med risk för fler konflikter. Hittills har industrianställda fått dominera löneavtalen med goda effekter på reallönerna. Nu går det enormt bra för industrin samtidigt som de offentliganställda säger sig vilja ha större påslag än industrianställda.
Då är risken stor för att hela avtalsrörelsen spårar ur. Resultatet blir att många jobb slås ut och att inflationen tar fart. Riksbanken tvingas då höja räntan och alla drabbas av en sämre konjunktur.
Flexibilitet är avgörande för hur framgångsrikt ett land fungerar i globaliseringens tider. När vissa typer av jobb försvinner gäller det att nya skapas hela tiden. Och det är där som Sverige har sin svaga punkt. Få nya jobb skapas i den privata sektorn.
Om alliansens ofta upprepade vallöfte om fler jobb ska förverkligas krävs det nog ytterligare förslag än de som hittills kommit fram. Kommer inte de nya jobben förlorar alliansen valet 2010. Kanske måste regeringen trots allt låta sig inspireras av danskarna, som lyckats hålla nere arbetslösheten, inte minst bland ungdomar.
Receptet heter minskat anställningsskydd, utbyggt lärlingssystem och ett visst inslag av arbetsplikt, särskilt för ungdomar. Tryggheten ligger i att det är mycket lätt att få ett nytt jobb om man blir arbetslös. Modellen är helt accepterad av den danska fackföreningsrörelsen.
Skulle den nya regeringen verkligen våga? I alla händelser inte före avtalsrörelsen. Den blir komplicerad nog ändå.
Gunvor Hildén | Fristående kolumnist