Ingen vill väl skydda brottslingarna!
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Därför blir det desto löjligare när han själv väjer för svåra principiella resonemang. Polisen behöver effektivare verktyg för att komma åt den grova, internationella, organiserade brottsligheten. Man ska inte bara tänka på att skydda brottslingarnas integritet, säger justitieministern, utan måste tänka på brottsoffrens integritet. Till exempel de kvinnor som säljs som sexslavar i hänsynslös trafficking eller krögare som blir hotade och utpressade av mc-gäng.
Visst. Någon däremot? Någon som på allvar tycker det vore ett problem om en knarkkung eller slavhandlare fick sitt sovrum buggat, sin e-post kontrollerad och sin telefon avlyssnad?
Det är ju inte det frågan gäller. Svårigheten med det som kallas integritet är ju att alla vi andra, vanliga medborgare har rätt till en sfär utan insyn. När polisen får tillåtelse att kontrollera mobilsamtal eller e-post kan de ju inte på förhand veta säkert vem som är brottsling — det är ju det de vill ta reda på! När säkerhetstjänsten skannar all trafik till eller från Sverige försöker de snappa upp information om terrorhot — men för att hitta den måste de granska alla, eller i alla fall de flesta.
Man kan hävda att den som har rent mjöl i påsen inte har någonting att frukta. Och det är sant att polisen inte kommer att haffa oskyldiga medborgare bara för att de får fler tekniska verktyg.
Men risken att bli övervakad gäller alla. Det kan jämföras med den risk kändisar alltid måste leva med — att en fotograf ligger på lur i en buske för att knäppa den hetaste skvaller- eller skandalbilden. Varken kändisen eller fotografen gör någonting olagligt, men det är likväl ett ingrepp i den personliga integriteten.
Thomas Bodströms problem är att han inte ser det större perspektivet. Vilket han inte är ensam om. De politiska partierna tävlar om vem som vill ge polisen flest och häftigast verktyg. Folkpartiets Johan Pehrson brukar tycka att regeringen är för långsam.
Inget kunde vara mera fel. Lagförslagen och utredningarna duggar tätt. Positionerna flyttas fram rejält, samtidigt som debatten om de svåra avvägningarna mellan integritetsskydd och effektiv brottsbekämpning länge har lyst med sin frånvaro. Det är först på senare tid som en del debattörer och rikspolitiker yrvaket har insett vartåt det kan barka.
Man ska vara helt på det klara med att det inte bara går att säga nej till varje förslag som innebär ett ingrepp i den privata sfären. Men man kan heller inte som justitieministern trosvisst försäkra att varje övervakningsåtgärd är omgärdad med regler och säkerhetssystem som säger när, var och hur den får användas. System inte bara kan missbrukas — man kan vara helt säker på att så kommer att ske. System ska hanteras av människor — och vad är mänskligare än att fela?
Dessutom finns det aldrig någon som säger stopp. Thomas Bodström må ha hittat sin och regeringens balanspunkt i integritetsfrågan, men efter honom kommer kanske någon som har ställt in vågen annorlunda.
Det är en gammal sanning att vägen till helvetet är stensatt med goda föresatser. Vägbygget är i full gång. Då kan vi inte enbart diskutera om enskilda stenar är bra eller dåliga. Först måste vi stanna upp och ta ut riktningen.