Det är ingen nyhet att arbetslösheten bland ungdomar är långt högre än rikgenomsnittet. Andelen utan jobb har de senaste åren stadigt legat en bit över tioprocentsstrecket. Regeringens ständiga försök att komma till rätta med problem genom storstilade ams-projekt har ännu inte lyckats.
Ungdomsarbetslösheten kan mycket väl bli en av höstens stora inrikespolitiska frågor, speciellt om den gryende högkonjunkturen inte nämnvärt ökar sysselsättningen. SSU har redan inlett en kampanj och nu hakar LO på med en rapport om ungdomsarbetslöshet.
Självklart är det bra att en så viktig fråga uppmärksammas, men kritiken mot regeringens misslyckande blir väl tandlös när den kommer från dess samarbetsorganisationer. Både LO och ungdomsförbundet ställer ju i princip upp på dagens åtgärder, i stället för rejäla reformer kräver de ännu mer pengar till arbetsmarknadspolitiska projekt och större fackanslutning.
LO fastslår i sin rapport mycket riktigt att det är redan utsatta grupper som drabbas värst av arbetslösheten. Ungdomar från arbetarhem och invandrarfamiljer löper en mycket högre risk än andra att hamna utanför arbetsmarknaden. Men fackets värnande om sina egna medlemmars välbefinnande är just en av anledningarna till att så många ungdomar hålls kvar i arbetslöshet.
Svårigheten att ta sig in på arbetsmarknaden och regeringens ovilja att tänka nytt har skapat en situation som tvingar ungdomar till en mycket osäker tillvaro, utlämnade åt socialtjänst, familj och vänner för försörjning och bostad.
För första gången på många år ökar åter kostnaderna för socialbidragsutbetalningar i Sveriges kommuner. En viktig orsak till detta är just den fortsatt låga sysselsättningen bland ungdomar.
Eftersom de ofta har gått direkt från skolan ut i arbetslöshet har de varken a-kassa eller besparingar att falla tillbaka på. Då blir ofta socialtjänsten det enda alternativet för försörjning.
Det är, och har aldrig varit, möjligt att på planekonomiskt vis kommendera fram nya jobb. Ändå väljer den samlade vänstern att leva kvar i den illusionen. I stället för att skapa förutsättningar för tillväxt och nyanställningar försöker man gång på gång minska arbetslösheten genom storstilade arbetsmarknadspolitiska projekt och låtsasjobb.
För att få bukt med ungdomsarbetslösheten räcker det inte längre att fortsätta som förr och så gott det går försöka att lappa och laga en sedan länge omodern politik.
Det behövs reformer och nytänkande både på kommunal och statlig nivå, även om de är obekväma och trampar mäktiga intressen på tårna.