Den första kontakten med ordningsmakten kan vara en omskakande upplevelse för många brottsoffer. Innan cykeln blev stulen, villan fick inbrott eller slagen föll på väg hem från krogen har de flesta levt i tron att sådana brott faktiskt utreds – det handlar ju om den vanlige medborgarens trygghet. Men det är i många fall en villfarelse.
Brott av det här slaget brukar kallas för mängdbrott. Hit räknas även trafikbrott, rattfylleri och narkotikabrott. Att hantera sådana brott borde alltså vara en kärnuppgift för polis och åklagare. Men de som har väntat förgäves på att förövaren ska ställas inför rätta eller som insett att polisens enda åtgärd efter en inkommen anmälan är att lägga ner utredningen instämmer nog inte.
Länge har det hetat att detta är ett resursproblem. Om polisen och åklagarmyndigheten bara fick mer pengar, skulle situationen förbättras. Den argumentationen underkänns av Riksrevisionen som har granskat myndigheternas effektivitet: ”Riksrevisionen bedömer att myndigheternas uppdrag och befogenheter är tydliga och att myndigheterna har fått tillräckliga resurser. Däremot har regeringen inte lyckats få polis och åklagare att i alla delar tillämpa ett rättskedjeperspektiv och sätta in sina egna insatser i ett större sammanhang.”
Riksrevisionen är mycket kritiskt till att många mängdbrott tar så lång tid att utreda, om de alls utreds. Enligt granskningen finns problemen främst inom polisen. Detta får negativa konsekvenser både för brottsoffer och förövare.
När det i genomsnitt tar 117 dagar att slutföra ett misshandelsfall är det inte konstigt att den drabbade känner sig nonchalerad av rättsväsendet. Det är inte heller konstigt att förövaren kan uppfatta dröjsmålet som att samhället ser mellan fingrarna på det som har inträffat. Risken är stor att den misstänkta kan begå fler brott i väntan på rättegång.
Att polis och åklagare måste arbeta både med mängdbrott och grövre brott är självklart. Lika självklart är det att knappa resurser begränsar ambitionsnivån. Men enligt justitieminister Beatrice Ask har polisen aldrig haft mer resurser än nu. Och även Riksrevisionen är tydlig med att bristande resurser inte förklarar att så många mängdbrott antingen inte utreds eller att slutförandet drar ut på tiden.
Det finns ingen anledning att ifrågasätta granskningens generella resultat. Och i stället för att gå i försvarsställning eller kräva ytterligare resurser borde ordningsmakten ta kritiken på största allvar. Bakom varje så kallat mängdbrott döljer sig en tragedi och en ökad känsla av otrygghet. Om allmänheten uppfattar att polis och åklagare inte tar detta på allvar urholkar det på sikt förtroendet för rättsväsendet. Det är en utveckling som varken gagnar medborgare eller myndigheter.