Det hävdar den turkiska regeringen. Sveriges chargé d´affaires i Turkiet, Hedvig Lohm, har kallats upp till det turkiska utrikesdepartementet för en tillrättavisning. Wallströms beskrivning av beslutet i landets författningsdomstol att tillåta sex med barn över 12 år, om barnet är med på det, är enlig den turkiska regeringens uppfattning falsk.
Det föregivet falska – om man försöker följa den turkiska regeringens argumentationslinje – kan bara ligga i att Wallström sagt att Turkiet beslutat tillåta sex med barn under 15 år. Den åldersgränsen har gällt fram till nu och gäller också i Sverige och många andra länder. En likartad formulering om att 15-årsgränsen överges fanns i en nyhetssändning på flygplatsen i Wien som följaktligen också ådragit sig den turkiska regeringens ilska. Den nya åldersgränsen, 12 år, och kravet på samtycke nämndes däremot varken av Wallström eller i den österrikiska nyhetssändningen.
Men skulle detta vara liktydigt med att innebörden i författningsdomstolens beslut förfalskats i syfte att fläcka ned Turkiets internationella anseende? Femtonårsgränsen har uppenbarligen övergivits – att en ny gräns på tolv år har införts gör inte beslutet mindre uppseendeväckande. Också tolvåringar är barn. Stadgandet om samtycke är näst intill betydelselöst – barn i utsatta situationer eller som befinner sig i beroendeställning till någon vuxen lär inte ha stora möjligheter att säga nej. Och hur ska en domstolsprocess drivas om barnet ändå tvingas till sex mot sin vilja?
Den enkla innebörden av domstolens beslut är att det lagliga utrymmet för att tvinga barn till sexuella relationer, eller till äktenskap, vidgas. Påtvingade barnäktenskap är ett allvarligt problem och Turkiet är inte på något sätt förskonat. Att ministrar, människorättsorganisationer och andra reagerar mot ett sådant domslut – av allt att döma frampressat av Tur-kiets regeringsparti – är ofrånkomligt.
Det är inte Wallström som överreagerar, missförstår eller förfalskar utan den turkiska regeringen som inbillar sig att den kan styra publicitet om Turkiet också utanför det egna landets gränser. Exemplen på senare tid har varit många – från pressen på Tysklands regering att medge åtal mot en artist som uttryckt sig nedsättande om president Erdogan, till protesterna mot Sverige och Österrike i dag. Sambandet med samma turkiska regerings syn på yttrandefrihet inom det egna landet är dessvärre tydligt. Detta beteende har inte heller uppstått efter den misslyckade statskuppen utan har varit väl synligt en längre tid.
En auktoritär statsledning på reträtt från rättsprinciper som hittills har respekterats kan inte vänta sig att undgå kritik.