Inget recept mot köerna
En god vård på lika villkor, i huvudsak solidariskt finansierad med skatter som dominerande finansieringskälla. Det är receptet för sjukvården det närmaste decenniet, utfärdat av en utredning hos Sveriges Kommuner och Landsting.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Att sjukvården ska finansieras med skattemedel är en uppfattning som är fast förankrad hos medborgarna. Att ha en sjukvård där ekonomiska resurser och inte vårdbehovet får avgöra vårdens omfattning är inte gångbart i vårt land.
Men denna fasta uppfattning har också en baksida. Det finns hos socialdemokraterna en ovilja att släppa in alternativ till den offentliga vården. De privatdrivna sjukhus som finns och som varit framgångsrika får tummen ned av partiet och diskuteras inte i utredningen. Inte heller är utredningen särskilt intresserad av försäkringslösningar som har testats, t ex i projektet Finsam.
Sjukvårdskonsumenterna har alltså att vänta sig mer av samma under det närmaste decenniet, dvs en ransonering av sjukvården till skattebetalarna men med möjligheter för ett fåtal att via privata sjukvårdsförsäkringar gå förbi i vårdköerna.
De friska kan väl ta detta med jämnmod men de som redan i dag väntat i åratal med värkande knän eller dimmiga ögon på behandling får fortsätta vänta. Deras samlade lidande är irrelevant för Sveriges Kommuner och Landsting.
Men framåt 2020 blir bilden alltså en annan. Då kommer de växande vårdbehoven att tvingas konkurrera med växande behov på andra områden om den solidariska finansieringen. Riktigt illa kommer det att se ut 2030 då gapet mellan vårdens resurser och de förväntade kostnaderna för den hamnar på 70 miljarder.
Det är förstås ohållbart och då, om inte förr, kommer situationen att verkligen ha framkallat en tudelning av sjukvårdskonsumenterna, mellan dem som kan fixa vård själva och dem som inte kan det. Det är en utveckling som ingen säger sig vilja ha
— men samtidigt ger inte utredningen någon vägledning om nya lösningar.
Ja en väg finns förstås: en tillväxt i samhället som gör att landstingen får mer resurser och att det finns ett samhällsekonomiskt utrymme för att öka kostnaderna för sjukvården. Det ska ju inte uteslutas att det kan bli så men någon visshet om detta råder knappast.
Det som då återstår är att sjukvårdskonsumenterna själva får svara för de ökande vårdkostnaderna. Det är inte fel i och för sig. Att individen tar större ansvar för sin hälsa genom att leva på ett sätt som inte är sjukdomsframkallande vore önskvärt.
Men alla sjukdomstillstånd har inte direkt koppling till individens leverne. Många sjuknar utan att det finns några påvisbara orsaker till det. Framför allt gäller det barn som under sin uppväxt ofta är sjuka men som med ökande ålder utvecklar motståndskraft.
Men var har då den solidariskt finansierade vården tagit vägen?