Det går att tala länge om behovet av att höja lärarnas status, och att lärarrollen är central för förbättrade skolresultat. Men så länge man inte gör något konkret kommer talet om hur viktiga lärarna är bara att uppfattas som tomt prat. Därför var helgens besked om karriärtjänster, där förstelärare belönas med minst 5 000 och lektorer med minst 10 000 kronor högre månadslön, viktigt.
Statsbidraget är fullt utbyggt på 880 miljoner kronor per år och räcker till 10 000 karriärtjänster. Redan i höst kan 4 400 lärare komma i fråga för en av dessa tjänster – bollen ligger hos arbetsgivarna, kommuner och friskolor. Uppsala kommun var tidigt ute och planerade för de nya tjänsterna, på andra håll återstår ett digert arbete.
Karriärtjänsterna är en viktig pusselbit, men löser förstås inte alla problem i skolan. Tillsammans med en ny läroplan, lärarlegitimation, ett nytt betygssystem och en förbättrad lärarutbildning blir det dock tydligt att vi ser en ny skola med kunskapen i fokus. Och det är ju lärarna (och skolledarna) som ska genomföra reformerna. Högre lön ger naturligtvis råg i ryggen inför uppgiften.
Det kommer inte att gå friktionsfritt att öka lönespridningen i en stor yrkesgrupp som länge haft en sammanpressad lönestruktur. De båda fackliga lärarförbunden var självklart positiva till helgens besked men har också en pedagogisk uppgift framför sig. Det som ska bevisas är att de högre lönerna för vissa också kommer att gynna kollektivet på sikt.
För lektorstjänsterna är det inte så svårt. Den som har en forskarutbildning har givetvis något att tillföra undervisningen på en skola, det kan accepteras av alla. Med försteläraren förhåller det sig något annorlunda då det är öppet för subjektiva tolkningar.
Vad betyder ”väl vitsordat arbete med undervisning”, ”särskilt god förmåga att förbättra elevernas studieresultat” eller ”ett starkt intresse för att utveckla undervisningen”? Är detta en särskilt bra lärare eller bara rektorns favorit som sätter glädjebetyg?
I de flesta fall kommer det säkert att vara givet vilka som tilldelas rollen som förstelärare – men för en del kommer kollegans kraftiga löneförhöjning att sticka i ögonen. Någon typ av arbetsledande roll, ansvarig för ett arbetslag eller ett undervisningsområde, kommer säkert att göra det lättare för blivande förstelärare än om man fått positionen tack vare ett rent kvalitetsmått.
De flesta av de nya stora skolreformerna genomfördes till höstterminen 2011. Utbildningsminister Jan Björklund (FP) sade då att det kommer att ta till 2017–2018 innan det också märks på skolresultaten. Nästan alla partier ställer sig numera bakom kunskapsskolan och valrörelsen nästa höst lär handla mer om kvantitet (antal lärartjänster) än kvalitet. Björklund kan då i alla fall påpeka att varje ny tjänst som ges som vallöfte fått en högre status tack vara alliansens skolpolitik.
Hur går det då med ”10 000 kronor mer i månaden”, det krav som ställt av de fackliga förbunden och som lärarna demonstrerat för att få igenom? Det kommer naturligtvis inte att gå i ett nafs, men förutsättningarna ser väsentligt bättre ut tack vare karriärtjänsterna. En sammanpressad lönestruktur är och förblir det största hotet mot statusen för hela yrkesgrupper. Det vet numera lärarna, snart kanske också sjuksköterskorna?