En börs-vd tjänar 40 gånger mer än en industriarbetare, enligt en rapport från LO. Helt oacceptabelt, dundrar ordförande Wanja Lundby Wedin. Hon slår vilt omkring sig i syfte att träffa regeringen, näringslivet och ”eliten” i största allmänhet. Men siktet är dåligt inställt och kritiken träffar mest henne själv och hennes parti, Socialdemokraterna.
Rapporten är intressant på många sätt, och högst motiverad då löneskillnader verkligen säger något om ett samhälle. Men de fakta som lyfts fram, och som LO vill göra politik av, är inte lika spännande. Att jämföra extremen ”vd:ar för de 50 största börsbolagen”, med ”alla industriarbetare” känns inte relevant då den enes lön sätts på en global marknad, av styrelser och ägare från olika länder, och den andres i nationella avtalsrörelser.
Mer intressant är siffrorna för ”hela maktelitens” inkomster. Det är ju politikerna som bestämt att en generaldirektör tjänar x gånger mer än arbetaren, en minister y gånger mer och så vidare. Och för övrigt är det LO:s styrelse som satt ordförandens lön till z gånger arbetarens. Så hur har de resonerat?
Tyvärr för LO:s argumentation så har inkomstskillnaderna minskat sedan toppåret 2007. Det beror bara på finanskrisen, hävdar LO, och hänvisar till obrutet ökade skillnader från 1980 till rapportåret 2009. Att skatterna slopats på arv, gåvor och förmögenhet har med stor sannolikhet ökat klyftorna mellan den ekonomiska eliten och industriarbetatarna, skriver Lundby Wedin m fl på DN Debatt.
Det är förstås problematiskt för VU-ledamoten att S haft regeringsmakten under 21 av dessa 29 år. Och att S-regeringar avskaffat två av de nämnda skatterna och sannolikt aldrig kommer att vilja ha tillbaka den tredje.
Men det är alltså så att både socialdemokratiska och borgerliga regeringar tycker att det är befogat att en person med dygnet runt-ansvar för en miljardbudget, och tusentals eller kanske tiotusentals anställda, har en hög lön (i genomsnitt åtta gånger industriarbetarlönen 2009). Och att det ligger i skattebetalarnas intresse att det går att rekrytera rätt personer till dessa uppdrag.
LO-ledningens storm och manande till ”folkligt uppror mot direktörernas excesser” fungerar som ett inlägg inför kommande avtalsrörelser. Men det politiska budskapet att minska klyftorna missar sitt mål, regeringen, med flera kilometer.
Alliansregeringen har inga problem med att hålla lönefrågor på armlängds avstånd. Strax efter valet 2006 deklarerades att Svenskt Näringsliv skulle behandlas som ett särintresse bland andra (vilket säkert orsakade besvikelse hos en del). Sedan har man också kunnat agera med kraft när skattebetalarnas pengar stått på spel, exempelvis genom vidlyftiga bonussystem.
Med S-regeringar är det, som Wanja Lundby Wedin vet, mer komplicerat. Men inte ens där brukar hennes särintresse alltid ha framgång.