Företagsidéer och nya företag behöver stöd innan de kan stå på egna ben. Att ge bidrag till innovationer är en viktig politisk uppgift både för staten, regionerna och lokalt. Frågan prioriteras också av samtliga riksdagspartier. I slutändan väntar nya jobb som ska ersätta de gamla. Ingen lär nämligen kunna övertyga Astra Zeneca om att öppna sina svenska forskningsavdelningar igen.
I Sverige finns också ett omfattande nätverk för stöd till företag i tidiga skeden, genom så kallade inkubatorer. Universiteten har sina holdingbolag, staten stiftelser som Innovationsbron (ursprungligen pengar från löntagarfonderna), Industrifonden, Vinnova och Almi. Lokalt finns också inkubatorer, till exempel Uppsala Innovation Centre (UIC) som delägs av Stuns (Stiftelsen för samverkan mellan universitet och samhälle).
Det går bra för företagen som fått innovationsstöd i Uppsala. Och det går bra för själva inkubatorerna som levererar vinst att användas till nya investeringar. När företagen är mogna nog att klara sig själva ska inkubatorn dra sig tillbaka och under 2011 sålde UUAB, Uppsala universitets holdingbolag, sitt aktieinnehav i tre bolag med en vinst på sammanlagt 20 miljoner kronor.
Olink Bioscience, Halo Genomics och Acumem tillhör alla den kategori forskningsintensiva företag som har svårt att attrahera riskkapital. Långsiktighet är den enda möjligheten om vissa forskningsidéer ska kunna kommersialiseras och utvecklas till välmående företag som ger jobb. Dessa tre bolag värderas nu till sammanlagt 500 miljoner kronor. Det är förstås möjligt att det gått bra även utan stödet från UUAB, men generellt behövs det system för offentlig finansiering i tidiga skeden.
UIC har också gett stöd till flera företag som blivit framgångsrika, till exempel ÅAC Microtec som säljer rymdteknik i miniatyrformat. I sin årsberättelse för 2010–2011 redovisar man också ett index (ROI, Return on investment) som visar att verksamheten är rena vinsten för skattebetalarna. ROI är 8,7, vilket betyder att varje hundralapp i offentlig finansiering till UIC gett 870 kronor tillbaka i form av skatter och avgifter från företagen.
Den grundläggande principen för all innovation ska vara att dra sig tillbaka i tid, att lämna över när företaget är livskraftigt. Detta måste genomsyra hela verksamheten, ända upp till näringsdepartementet. Byråkrati och toppstyrning har inget egenvärde. Det är slutresultatet som räknas, och det kan trots allt bara levereras av de entreprenörer som driver företagen.
Innovationspolitik har också en tendens att förvandlas till regionalpolitik. Uppsala har två framgångsrika universitet, en ung befolkning och låg arbetslöshet. Alltså förväntas Uppsala klara sig på egen hand. Det är på ett sätt logiskt, men ändå feltänkt. Fördelningen mellan framgångsrika och mindre framgångsrika regioner lämnar en del i övrigt att önska.
När regeringen (vallöfte från Maud Olofsson (C) 2010) satsar två miljarder kronor på innovationer i Norrlands inland, i fonden Norrlands Innovation, är det långt ifrån säkert att man får tillbaka ens något. Satsningen är vällovlig i sig men för att få riktig fart på näringslivet i den regionen skulle det sannolikt krävas motsvarande mångmiljardsatsningar på exempelvis utbildning och infrastruktur.
En satsning på Uppsala är som att sparka på en boll som redan är i rörelse. Det är lätt att få ett mervärde, vilket exemplet UIC visar. Detta mervärde kan sedan komma andra till del, även Norrlands inland. Det är farlig strategi för landet att helt glömma bort Uppsala. Även de duktigaste eleverna i klassrummet behöver uppmuntran. Med rätt stöd har de förmåga att dra med sig de andra till ett bra resultat.