I en tid då främlingsfientligheten åter vinner mark i Europa finns det all anledning att påminna sig om orsakerna till Wallenbergs gärning. Men det aktualiserar också vikten av att diskutera antisemitism och mänskliga rättigheter i vår egen samtid. Fortfarande lever vi i ett samhälle där enskilda personers ansvar och mod i mångt och mycket gör skillnad – oavsett om de verkar ideellt eller i likhet med Wallenberg agerar i kraft av ett ämbete.
Raoul Wallenbergs liv är, trots att hans person uppmärksammats under årtionden, fortfarande något av en gåta. Någon karriärdiplomat var inte Wallenberg, I en artikel i Dagens Nyheter (16/1) beskrivs hur en diplomatiskt helt oerfaren, ganska uttråkad 31-årig arkitekt, som handlade i hästar och fjäderfän, fick i uppdrag att åka till Budapest på ett amerikanskt räddningsuppdrag. Det neutrala Sverige skulle både maskera aktionen och bidra till den – Wallenberg fick diplomatisk status och kunde utföra arbetet i egenskap av tjänsteman vid ambassaden i Budapest.
På kort tid kom Wallenberg att bygga upp en effektiv räddningsaktion med över trehundra medarbetare. Med sina egenhändigt designade skyddspass bidrog han till att rädda tusentals personer. Men Wallenberg var långt ifrån den ende i Budapest eller övriga Europa som med fara för sitt eget liv valde att rädda judiska män, kvinnor och barn.
Raoul Wallenberg kom dock med tiden att höja sig över mängden i denna skara. Kanske för att han, i likhet med exempelvis Oskar Schindler, var en osannolik hjälte. Det finns få händelser i hans tidiga liv som pekar på att just Wallenberg skulle bli den han blev. Visst hade han en rad personliga egenskaper som gjorde honom särskilt lämpad för uppdraget i Budapest, men det han var inte ensam om att ha. Snarare var det, precis som i Schindlers fall, en rad tillfälligheter som formade hans öde.
Möjligtvis är det också så som de flesta hjältar skapas. Att det, vilket den amerikanske psykologen Philip Zimbardo föreslagit, finns en potential till hjältemod i oss alla, som i kombination med rätt omständigheter och en tydlig intern moralisk kompass kan få oss att sluta betrakta ett skeende och i stället gripa in.
Den officiella svenska beskrivningen av Raoul Wallenberg har länge varit färgad av ett behov för staten att framstå i lite bättre dager än vad som verkligen var fallet. Det var enklare att hylla Wallenberg som den ensamme diplomaten, som utförde stordåd än att kritiskt granska den svenska flatheten mot Sovjetunionen efter att Wallenberg blivit tillfångatagen.
Men kanske kan vi nu, 100 år efter hans födelse, skapa en mer nyanserad bild av hans liv och gärning och framför allt låta honom inspirera oss att själva ta ställning och ha kraft och ork att stå upp för det som är rätt och riktigt.