"Inte akut", säger statsrådet, medan sjöfåglarna plågas och dör i hundratal. I fem års tid har det pågått.
Hälften av all mås, trut och tärna i Sverige har dött under den tiden. Nu senast rapporteras om stora mängder av sjuka och döende ejdrar vid Gotska Sandön.
Statsveterinär Torsten Mörner avvisar i en intervju i Dagens Nyheter att det skulle vara frågan om virus eller smitta. Hans bedömning är att det handlar om något kemiskt ämne, ännu ovisst vilket.
En första åtgärd är då rimligen att snabbt försöka ta reda på vilket kemiskt ämne det är frågan om. Det finns en miljöminister vars självklara uppgift det borde vara att kraftfullt driva på det arbetet. Det finns miljömyndigheter som får förutsättas ha den kompetens som krävs för att kunna utreda frågan.
Men statsrådet Sommestad ser ingen ko på isen. Regeringen har inlett ett arbete "för att reda ut vem som egentligen har ansvaret för sjukdomar bland vilda djur". Först sedan de byråkratiska reviren mutats in, och vem vet hur lång tid det kommer att ta, kan något möjligen hända.
Det är dock uppenbart att statsrådet inte har särskilt bråttom. Fågeldöden har alltså pågått i fem år. Man kan tycka att det borde ha funnits gott om tid för regeringen både att reda ut de organisatoriska sammanhangen och komma till skott i fråga om de konkreta orsakerna till fågeldöden. Det rör sig inte om forskning för någon gigantisk summa, utan om belopp som ligger i storleksordningen två miljoner kronor. Konfronterad med denna fråga avger statsrådet följande majestätiska proklamation:
Jag kan som miljöminister inte rycka in i varje enskilt fall. Det här är ett av många miljöproblem vi har och det här är inte akut, säger hon.
Men att statsrådet inte kan eller bör rycka in i varje enskilt fall är inte detsamma som att hon saknar alla möjligheter att driva på. När är det viktigare för en miljöminister att rycka in till stöd för de miljövärden hon är satt att värna än inför en situation som denna?
Att det hela pågått i fem år utan att tydligen väcka något större engagemang i det departement som har att följa och ansvara för miljöfrågorna är visserligen generande. Men det är sannerligen inte mycket till argument för att fortsätta att sticka huvudet i sanden.
Är det först om människor skadas som statsrådet får eld i baken?