I höst går cirka 90 000 unga, under 25 år, utan jobb i Sverige. Det är 8 000 färre än för ett år sedan, men alldeles för många. För de allra flesta kommer det att lösa sig. Trots den osäkra konjunkturen får 10 000–15 000 unga jobb varje månad. För en liten men växande grupp är dock läget betydligt mer dystert. Nästan 14 000 20–24-åringar är redan fast i en cirkel som för många av dem kommer att innebära bidragsförsörjning under en stor del av yrkeslivet.
Rapporten till den parlamentariska Socialförsäkringsutredningen är bister läsning för de ansvariga ministrarna Hillevi Engström (M) och Ulf Kristersson (M). Antalet 20–24-åringar med aktivitetsersättning (tidigare förtidspension) har nästan fördubblats sedan 2003. Det handlar om en grupp som ingen svensk regering har kunnat ge en meningsfull tillvaro: de som helt enkelt inte passar in på arbetsmarknaden.
En större politisk skandal var egentligen förtidspensioneringarnas utveckling mellan 1995 och 2007. Jämfört med grannländerna var ökningen massiv och som mest gick 600 000 svenskar med förtidspension. Från 2002 användes också förtidspensioneringar som ett sätt att bli av med berget av långtidssjukskrivningar. Själva saken hjälptes inte heller av att den stigmatiserande förtidspensionen 2003 bytte namn till sjukersättning och aktivitetsersättning (för alla under 30 år).
Tydligare regler för begreppet arbetsförmåga har lett till förbättringar för den äldre gruppen, men de unga kommer man inte åt. Ökningen bara fortsätter och en allt större andel får ersättning för psykiska diagnoser, som autism, adhd eller aspergers syndrom. Trenden i Sverige är också densamma som i jämförbara europeiska länder.
Problemen för den här gruppen kommer inte i 20-årsåldern, utan har präglat hela deras skoltid. Det är symtomatiskt att endast 36 procent av alla med aktivitetsersättning har gått färdigt gymnasiet. Nu erbjuds de förlängd skolgång, men troligen hade en hel del av dessa klarat sig med en mer anpassad skolgång.
Aktivitetsersättningen ska finnas kvar för unga som inte kan arbeta. Den var ursprungligen tänkt för funktionshindrade som behöver just aktiviteter som gör att man kan utvecklas i sin takt och så småningom kanske också utföra uppgifter på den reguljära arbetsmarknaden. Men det är de övriga man vill åt, de som egentligen hör någon annanstans och som nu riskerar att bli kvar i systemet om ingenting görs.
Problemet är vad som ska göras. Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson säger ärligt att han inte har några svar. Han utlovar fler utredningar och tror att de kommer att ta flera år innan man vet tillräckligt.
Det är inte fel i sig att utreda, men detta är inte bara en uppgift för politikerna. Det är oacceptabelt att ungas liv far förbi utan nytta. Det är också oacceptabelt att skattebetalarna ger 47 miljarder kronor årligen till sjuk- och aktivitetsersättningen (mer än till försvaret) utan rimlig utdelning för någon. Men det är också en fråga som kräver samling mer än partipolitiskt käbbel.
Arbetsgivarna har definitivt mer att bidra med. Att anpassa arbetsuppgifter och arbetstider så att de passar fler behöver inte vara oöverstigligt om man får hjälp och stöd av myndigheter. Dagens Nyheter skriver på torsdagen om Arbetsförmedlingen för unga funktionshindrade i Stockholm som vet hur man går till väga. Den är hittills den enda i sitt slag i landet och så ska det uppenbarligen inte vara.