Inte bara flygförbud

En halvtimme före midnatt, svensk tid, beslutade Säkerhetsrådet med tio röster för, fem nedlagda och ingen däremot, att införa en flygförbudszon över Libyen, och gav FN:s medlemsstater rätt att använda det våld som krävs för att genomföra beslutet.

Libysk rebellsoldat nära fronten söder om Benghazi.

Libysk rebellsoldat nära fronten söder om Benghazi.

Foto: Anja Niedringhaus

Uppsala2011-03-19 00:00
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.

Det var en halvtimme före midnatt också på andra vis. Moammar al-Gaddafis styrkor har den gångna veckan rullat österut genom oljehamnarna vid Syrtenbukten och återerövrat Ajdabia, den sista anhalten före rebellstäderna Benghazi och al-Beida.

Flygförbudszonen är, kort sagt, förra veckans lösning. I dagens läge skulle ett stopp för stridsflyg inte räcka för att hejda Gaddafistyrkornas framryckning. Rebellerna är illa beväpnade och oorganiserade, och regimen skulle kunna klara sig utmärkt med bara pansarstyrkor och artillerienheter, även om en fullständig återerövring av östern skulle bli långdragen och blodig.

Men så är FN:s resolution 1973 heller inte bara ett beslut om flygförbud, utan något mycket mer omfattande. Det viktigaste avsnittet är kanske i själva verket resolutionens stycke 4, som över huvud taget inte berör flygförbudet. Där ges FN:s medlemsstater — alltså även Sverige — tillstånd att ”nationellt eller genom regionala organisationer eller arrangemang [...] vidta alla nödvändiga åtgärder”, utom direkt ockupation, för att skydda ”civila och civilt befolkade områden” i landet, ”oaktat paragraf 9 i resolution 1970”.

I klartext innebär det att medlemsstaterna, ensamma eller i ad hoc-koalitioner, får använda militärt våld mot alla som anses hota civila områden. Det ger Gaddafis fiender närmast fria händer att attackera hans styrkor, åtminstone så länge striderna fortsätter. Reservationen om ockupationsstyrkor är konstruktivt tvetydig: så länge man inte stannar för att ockupera landet, tycks det inte finnas något förbud mot räder på marken, eller för den delen mot hjälpstyrkor och ”rådgivare” som bistår rebellerna.

Sist, men verkligen inte minst: ”paragraf 9 i resolution 1970”, som antogs i slutet av februari, är den text som instiftar det libyska vapenembargot. Med det lilla ordet ”oaktat” skapas därför, givetvis avsiktligt, en gummiparagraf som enkelt kan töjas till att legalisera vapenleveranser till rebellerna.

Vad Säkerhetsrådet just gjort är att lägga en juridisk grund för undergrävandet och störtandet av den libyske diktatorn. Det är naturligtvis ingen som säger det högt, men om resolutionens skrivningar utnyttjas fullt ut finns där allt som behövs för att militärt förlama regimen och samtidigt stärka oppositionen — ett i längden omöjligt läge för Gaddafi.

Regeringen i Tripoli har snabbt utropat en vapenvila, vilket också var ett krav som ställdes i resolutionen, men det återstår att se om den ska hålla. Om Frankrike, USA och andra FN-stater använder resolutionen för att öka pressen på Gaddafi, kommer man förr eller senare att tvinga fram ett avgörande.

Men helt oavsett den dödsmärkte diktatorns reaktion är situationen nu mycket riskabel. Hoppet står till en så snabb lösning som möjligt, för ju längre detta skymningsläge mellan krig och fred fortgår, desto mer stiger insatserna för alla sidor.

Läs mer om