Inte bara i Frankrike
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Att "gatans parlament" högljutt protesterar mot politiska förslag är inget nytt i fransk politik. Tvärtom händer det titt som tätt. Denna gång är det premiärminister de Villepins nya lag, som gör det lättare för arbetsgivare att säga upp ungdomar, som har rört upp känslorna.
Protesten har påverkat den politiska debatten långt utanför Frankrikes gränser. I Sverige har till exempel LO ställt sig på demonstranternas sida och uppmanar på sin hemsida människor att skriva på ett upprop i protest mot de Villepin. Udden är samtidigt riktad mot centerpartiet som har fört fram ett förslag som liknar det franska.
Men det kan vara på sin plats att ta ett steg tillbaka och reflektera kring vad den stora knäckfrågan egentligen är. För det här rör en större fråga än det särskilda anställningskontrakt — CPE — som står
i centrum för de franska protesterna. Det politiska problem som ska lösas är den höga arbetslösheten. I synnerhet den höga ungdomsarbetslösheten.
I genomsnitt är drygt var femte ungdom i Frankrike arbetslös. Siffran är betydligt högre i Paris förorter. Men detsamma kan sägas om många europeiska länder. EU-snittet för ungdomsarbetslösheten är 18 procent. I Sverige är över 100 000 ungdomar under 30 år arbetslösa — vilket motsvarar en hel årskull. Det är 50 000 fler än för fem år sedan.
Detta är det verkliga problemet. Unga människor kommer inte in på arbetsmarknaden, kan inte försörja sig själva, tappar självkänslan, får inte ta del av olika sociala skyddsnät som är kopplade till arbetsinkomsten, har svårt att få bostad och förlorar framtidstron.
När den franske premiärministern föreslår att arbetsgivare ska få det lättare att säga upp ungdomar är det alltså inte för att han önskar att företagen ska sparka de ungdomar som i dag har jobb. Han hoppas i stället att de nya reglerna ska göra att fler företagare ska våga ta steget att anställa fler ungdomar.
Man ska ju ha klart för sig att alternativet till en tillfällig anställning för dessa ungdomar i allmänhet inte är ett fast jobb utan inget jobb alls. Bättre att få in en aldrig så liten fot på arbetsmarknaden än att helt stängas ute.
Det här är inte på något sätt ett franskt problem. Även svenska ungdomar kan i allmänhet vittna om att vägen till en etablerad ställning på arbetsmarknaden går via olika former av vikariat och projektanställningar. Det är få förunnat att kliva rakt in i en fast anställning.
Den som vill minska arbetslösheten måste ställa sig frågan varför de som förhoppningsvis ska anställa — företagen — inte gör det. En undersökning i veckan visade att bara tolv procent av företagen planerar nyanställningar, trots strålande högkonjunktur i Svea rike. Företagarnas förklaring är att de är rädda för höga sjukkostnader, krångliga regler, höga skatter — och svårigheten att säga upp anställda.
Specialregler inriktade på en viss åldersgrupp är måhända inte den långsiktigt bästa lösningen för att råda bot på problemet. Men den som säger nej till reformer av arbetsmarknaden är alltjämt skyldig att presentera sitt alternativ.