Valrörelsen kan komma att utveckla sig till en kamp om pensionärernas gunst. Inget parti vill riskera att stöta sig med 1,7 miljoner väljare och huvudmotståndarna M och S bjuder nu över varandra i skattelättnader åt de äldre. Men man gör det på något olika bevekelsegrunder.
För Socialdemokraterna är det viktiga att utjämna skatteskillnaden mellan pensionärer och löntagare, det partiet valt att kalla pensionärsskatt. Genom jobbskatteavdraget har ju pensionärerna fått högre skatt, relativt sett. Nu lovar S att sudda ut gapet under kommande mandatperiod.
Inte genom att avskaffa jobbskatteavdraget, utan genom att även pensionärerna får sänkt skatt (med tio miljarder, meddelade Mona Sahlin i helgen i sitt sommartal).
Men viljan att tillfredsställa en viktig väljargrupp kan göra att partiet skjuter sig självt i foten. Att efter en hel mandatperiods knorr över Alliansens skattepolitik (”sänkt skatt för lånade pengar”) komma med lika stora skattesänkningar självt innebär naturligtvis ett trovärdighetsproblem för S.
Frågan är också om pensionärerna verkligen tilltalas av förslaget? Talet om pensionärsskatt, klyftor och orättvisor har pågått i flera år och borde i så fall ha gett genomslag i opinionen. Men enligt SCB:s stora väljarundersökning i maj var avståndet mellan de två största partierna 1,1 procentenheter till fördel för S i ålderskategorin 65–74 år. För hela undersökningen var skillnaden 0,5 procentenheter.
Dessa pensionärer resonerar kanske som så att framtidens välfärd, såväl den egna omsorgen som barnbarnens utbildning, kräver skatteintäkter. Och skatteintäkter kräver att det arbetas. Jobblinjen är en nödvändig förutsättning för detta och något som gör alla till vinnare i slutändan.
Det kan också vara av rent egenintresse som de äldre väljer att inte lyssna på Mona Sahlin. Visst lever många äldre under knappa omständigheter, med enbart garantipension eller pension från deltidsjobb, men här finns också den allra mest kapitalstarka gruppen. Nämnda ålderskategori, 65–74 år, har den högsta genomsnittliga förmögenheten av samtliga.
Här finns förstås en hel del oro för vad en rödgrön majoritet kan göra med fastighetsbeskattningen, eller vad den nya förmögenhetsskatt som har utlovats kommer att innebära för ekonomin.
Men Alliansen flörtar ju också med de äldre. En skattesänkning på fem miljarder kom redan i vårpropositionen och finansminister Anders Borg har flaggat för mer till hösten. Är inte också detta ett trovärdighetsproblem? Monteras jobblinjen ned nu av rädsla för väljarnas reaktion? Kommer motståndarnas offensiv att leda till fler defensiva löften?
Delvis finns det nog en rädsla i Rosenbad. Regeringen törs inte helt och fullt lita på sin jobbpolitik. Att gå in i slutdebatterna utan ett eget bud till de äldre vore att utmana ödet, att lägga upp ett trumfkort för motståndaren att spela ut, resonerar man.
Utgångspunkten för regeringens skattesänkningar är dock en annan. Nästa år slår nämligen bromsen i pensionssystemet till och pensionerna sänks som en konsekvens av finanskrisen. Detta vill regeringen kompensera för. Men det är väl ingen som tror att skatten kommer att höjas sedan när pensionerna åter utvecklas positivt?
Allt som allt måste man ändå konstatera att debatten om ”pensionärsskatten” inneburit ett oförutsett hack i rälsen för regeringens jobblinje. Alliansen får trösta sig med att man i alla fall totalt sett har en mer jobbinriktad, och mindre bidragsinriktad, politik än det rödgröna alternativet.