I dag har Dawit Isaak, den ende svenske medborgaren som är definierad som samvetsfånge av Amnesty, suttit fängslad i tio år. Han har fortfarande inte formellt blivit anklagad för något brott. Något åtal har inte väcks, ingen rättegång har hållits och ingen dom har vunnit laga kraft.
Isaak, delägare i och reporter på landets första oberoende tidning Setit, var inte ensam om att gripas i Eritreas huvudstad Asmara hösten 2001. Under ett par dagar greps också politiker som krävt demokratiska reformer och journalister, som precis som Isaak, arbetat inom landets fria press. Flera av dessa journalister har dött i fångenskap.
Hur Isaak mår i dag är det ingen som med säkerhet kan uttala sig om. Varken svenska myndigheter eller internationella frivillighetsorganisationer har fått besöka honom i fängelset. Men han har haft hälsoproblem.
De eritreanska myndigheterna erkänner inte Isaaks svenska medborgarskap. De betraktar hans fall som en intern eritreansk angelägenhet. Det har dock framkommit att de anser att Isaak gjort sig skyldig till ett så allvarligt brott mot rikets säkerhet, att det inte behövs någon rättegång. Därmed behöver heller inte staten bevisa sina anklagelser.
Särskilt troliga blir därför inte dessa anklagelser, som inte uppfyller några krav på rättsäkerhet.
Fängslandet av Isaak handlar i stället om hur ett nybildat samhälles kollektiva drömmar om självständighet och demokrati förvandlas till ett fåtal makthavares krampaktiga fasthållande av makten genom införandet av en diktatur.
I ett sådant samhälle finns det inte utrymme för fri press. Makthavarna kan inte kosta på sig att tolerera medborgarnas rätt till yttrandefrihet eller fortsatta drömmar om demokratiska reformer. Alla sådana tendenser måste tystas med alla medel tills det inte längre finns någon kvar som kan, vill eller vågar tala högt om samhällsproblemen.
Dawit Isaak har blivit en symbol för rätten till yttrandefrihet. Inte bara här i Sverige. Hans fall har även uppmärksammats internationellt. Ändå finns inga tecken på att han ska friges. Kanske just för att han blivit den symbol som han är. Ett frigivande skulle bli en minst lika stor symbolhandling, som det faktum att han sitter kvar i fängsligt förvar år efter år.
Dawit Isaak har suttit tio år i fängelse, utan rättegång, utan möjligheter att försvara sig. Det är tio år för länge. Sverige har allt för länge låtit makthavarna i Asmara dominera förhandlingarna om Isaak. Även diktaturer går att påverka om trycket blir tillräckligt kraftigt ? när den inhemska nesan av ett frisläppande blir
mindre än de internationella konsekvenserna av ett fortsatt fängslande.
Den tysta diplomatin har uppenbart spelat ut sin roll. Nu krävs kraftfulla åtgärder både i Sverige och i EU för att få Isaak fri. Han kan inte vänta tio år till.