Inte längre ja och nej
När ska Sveriges Europadebatt sluta handla om ja eller nej? Frågan infinner sig på nytt efter att två av de ledande euromotståndarna, professorerna Sören Wibe och Nils Lundgren, beklagat sig över att nej-sägarna inte får plats på ja-partiernas listor.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Skälet till att det borde finnas nej-sägare på exempelvis socialdemokraternas och kristdemokraternas lista är att den gångna höstens euroomröstning visade att partiernas väljarkårer är djupt splittrade i sin inställning till både euron och EU. Enligt debattörerna borde partierna ta hänsyn till detta.
Att väljarkåren i eurofrågan inte följde de gängse partilinjerna framgick tydligt i den vallokalsundersökning (Valu) som gjordes i samband med folkomröstningen. Men mer går att utläsa av Valu, skriver de båda professorerna.
Det stora motståndet mot euron berodde inte på att motståndet mot hela EU har ökat sedan EU-omröstningen 1994. Tvärtom anser fler svenskar i dag att Sverige ska vara med i EU. Wibe och Lundgren hävdar dessutom att nej-sägarna tog ställning till själva EMU-frågan i högre utsträckning än ja-sägarna.
Man kan tycka att den naturliga slutsatsen av detta är att ja/nej-dimensionen därmed har spelat ut sin roll. De som röstade nej till euron är inte emot EU i sin helhet och behöver följaktligen inga särskilda nej-företrädare i EU-parlamentet.
Ett sådant resonemang lyser dock med sin frånvaro hos Wibe och Lundgren. De menar att folkomröstningen tydligt har visat att majoriteten av svenskarna är emot euron och därmed "utgör tyngdpunkten i det svenska politiska systemet".
Men eftersom det inte finns några nej-sägare på ja-partiernas listor har dessa väljare ingenstans att ta vägen om de inte lägger sin röst på vänsterpartiet eller miljöpartiet. En sådan röst innebär dock i sin tur att väljarna stöder "dessa partiers politik i alla andra politiska frågor inklusive kravet att Sverige skall lämna EU".
Men varför ska euroskeptiker behöva ge uttryck för sitt euromotstånd i EU-parlamentsvalet? Den frågan avgjordes ju i september förra året! Tvärtom är det väl bra att partierna inriktar sig på alla andra EU-frågor som finns att diskutera och formulerar bra alternativ utifrån det.
På gott och ont är det så att både väljare och partiföreträdare tvingas välja "hela paket" när det är dags för val. Eftersom det handlar om att välja representanter kan inte varje enskild individ få ta ställning i varje enskild sakfråga — det är
därför det finns partier. Vid svenska riksdagsval är detta helt naturligt. Varför skulle det vara annorlunda vid val till EU-parlamentet?