Men i stället för ödmjukhet inför en svår situation var det arrogans i tecknet av en snabb militär seger som präglade tongivande delar av Bush-administrationen för ett år sedan.
Men man förbisåg då att uppgiften att vinna kriget, i meningen att störta Saddam Husseins blodsregim, var jämförelsevis lätt för den överlägsna amerikanska krigsmakten.
Det verkligt svåra var det som sedan skulle följa, nämligen att vinna freden - genom att etablera en stabil, fungerande och demokratisk stat i ett etniskt och religiöst splittrat land som aldrig haft någondera och som i decennier plågats under Saddam Husseins totalitära styre.
För ett år sedan var Bush-administrationen i hög grad sig själv nog. Man uppträdde som om FN och världssamfundet var försumbara storheter som USA kunde klara sig utan.
Men snart nog visade det sig att den planeringen för vad som skulle göras sedan Saddam besegrats var ytterst bristfällig i den mån den alls existerade. Värdefulla veckor och månader gick under ett svåruthärdligt kaos som det hade behövts militärpoliser och biståndsarbetare för att hjälpligt bemästra, och inte skjutglada alternativt handlingsförlamade soldater utan utbildning för uppgiften.
Det var också under den tiden som det väpnade motståndet mot ockupationen kom i gång.
I sitt tal skisserade president Bush ett fempunktsprogram, som antyder att det nu finns mer av en ordnad strategi för Irakpolitiken än i begynnelsen.
Han slog fast att makten verkligen skall överlämnas till en irakisk övergångsregering vid halvårsskiftet, att USA skall hjälpa till att bygga stabilitet och säkerhet i Irak, att återuppbyggnaden av Iraks infrastruktur skall fortsätta, andra länder skall uppmuntras till att ge mer bistånd och förutsättningarna för att genomföra fria val skall främjas.
I en gest avsedd att vara symboliskt verkningsfull meddelade Bush att det ökända Abu Ghurayb-fängelset i Bagdad skall rivas. Men mycket av verkan i det avsnittet förtogs av en otillständigt bagatelliserande formulering om övergreppen från "några få" amerikanska soldater mot irakiska fångar. Allt tyder hittills på att problemet är mycket större än så.
Större ödmjukhet behövs om Bush skall kunna nå och påverka opinionen - i synnerhet i Irak.