Vad gör regeringen? Det måste vara en av de vanligaste frågorna i vårt land. Så fort något händer så vänder vi oss till regeringen. Det tyder på ett rörande förtroende men är inte alltid relevant. Det finns en massa saker som regeringen inte kan och inte bör göra något åt.
Tyvärr verkar det som om regeringen själv inte inser det. Göran Persson personligen har centraliserat makten till sig själv på ett sätt som exempelvis hans företrädare Ingvar Carlsson inte var intresserad av.
Nackdelen med en så centraliserad makt är, som vi alla har kunnat konstatera, att när Göran Persson inte är i form, till exempel på grund av en ond höft eller därför att han som nu uppenbarligen har tappat intresset, så blir ingenting gjort.
När den stora flodvågen kom på annandagen tog det flera dagar för regeringen att inse katastrofens omfattning. Därför dröjde också åtgärderna oacceptabelt lång tid. Myndigheter, som hade förstått vad som hände, väntade på direktiv från regeringen, direktiv som inte kom förrän ett par dagar senare.
Men så borde det inte vara, speciellt inte när det gäller katastrofer av det här slaget. Regeringens kansli är inte dimensionerat för detta, man saknar relevanta kunskaper och de rätta kontakterna. Räddningsverket har också kritiserat att regeringen har vägrat delta i katastrofövningar.
Inte mindre än två offentliga utredningar, 1999 och 2001, har påpekat att regeringen inte har någon organisation för katastrofer. Men regeringen har vägrat att göra något åt detta.
Så som den svenska förvaltningen är uppbyggd krävs att utrikesministern eller statsministern omedelbart ska kunna inse verkningarna av en tsunami och förstå hur en stor jordbävning i havet fungerar. Det är orimligt. Det borde helt enkelt inte vara regeringens uppgift.
Först och främst borde regeringen naturligtvis ha en katastrofberedskap, t ex när det gäller telefonkapacitet. Men själva bedömningen av katastrofen och dess omfattning och behovet av åtgärder bör naturligtvis inte ligga på regeringen utan på en specialiserad myndighet.
I Italien har man erfarenheter av jordbävningar och vulkanutbrott inom landet och har därför en myndighet, en motsvarighet till Räddningsverket, med specialister och en trimmad organisation. Redan dagen efter flodkatastrofen var räddningsaktionen i gång och de allra flesta italienare hemfraktade.
Att det gick så snabbt berodde på att denna myndighets chef på egen hand kunde bedöma katastrofens omfattning - han har utbildning och stor erfarenhet av detta - och hade befogenhet att fatta beslut, bland annat om rekvirering av flygplan efter ett snabbt samtal med premiärministern. Så borde det vara också hos oss.
Den blivande kommissionen kommer att lägga förslag till förändringar av den nuvarande ordningen, förslag som i motsats till tidigare försök förhoppningsvis kommer att genomföras.