Inte und­ra på att alla vill flyt­ta till Sve­ri­ge

Uppsala2007-05-14 00:01
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
Jag bru­kar vak­na kloc­kan sju på mor­go­nen av ett dund­ran­de ljud från ame­ri­kans­ka he­li­kopt­rar som fly­ger på mind­re än 20 me­ters höjd ovan­för hu­set där jag bor i öst­ra Bag­dad. Någ­ra hund­ra me­ter från hu­set finns näm­li­gen en ame­ri­kansk mi­li­tär­bas. Det är ett mål­tav­la för spo­ra­dis­ka bomb­at­tac­ker från mi­li­tan­ta grup­per, som all­tid mis­sar ba­sen och slår sön­der fönst­ren i vårt hus.
Den tung­a mor­gon­tra­fi­ken har re­dan kom­mit i gång och ­bi­lar­nas tjut och träng­sel utan­för hu­set blir allt våld­sam­ma­re. Po­lis­bi­lar­nas si­re­ner hörs.
i bakgrunden rör sig ame­ri­kans­ka pan­sar­for­don som pat­rul­le­rar om­rå­det. Skott av­fy­ras i luf­ten för att hål­la bi­lar och fot­gäng­a­re på tryggt av­stånd från de ame­ri­kans­ka sol­da­ter­na. Ing­en bil får när­ma sig sol­da­ter­na mer än 50 me­ter. Någ­ra barn vin­kar till sol­da­ter­na, and­ra tar upp en pin­ne och rik­tar mot dem, var­vid för­äld­rar­na skyn­dar sig att läxa upp bar­nen. Att rik­ta fö­re­mål som på av­stånd fö­re­stäl­ler va­pen mot sol­da­ter är ing­en lek i Bag­dad och kan slu­ta med ens död, sä­ger ryk­te­na. På av­stånd hörs då­net av spräng­dåd. Män­ni­skor­na stan­nar till en stund, tit­tar mot ho­ri­son­ten för att lo­ka­li­se­ra var rö­ken från då­det sti­ger. De ploc­kar fram sina mo­bil­te­le­fo­ner och ring­er släkt och vän­ner för att med­de­la att de har över­levt at­tac­ken och för­säk­ra sig att öv­ri­ga släk­ten ock­så gjort det. Se­dan fort­sät­ter de fär­den till sina jobb, som om ing­en­ting spe­ci­ellt hade in­träf­fat. Bag­dad har vak­nat.
Jag tar te med kar­de­mum­ma i till fru­kost. Te är lika ovär­der­lig för Bag­dad­bor­na som vat­ten och bröd. Men det te som säljs av sta­ten till lågt pris sma­kar inte läng­re te, utan färg­äm­ne. Kor­rup­tio­nen i Bag­dad har hit­tat sin väg även till det "he­li­ga" te­mark­na­den. Rik­tigt te säljs på den svar­ta mark­na­den.
Re­dan vid fru­kost­bor­det är det 40 gra­der varmt i skug­gan och mitt på da­gen sti­ger det mot 50. Vi sak­nar el och kan inte kyla rum­men. Vatt­net som rin­ner ge­nom kra­nen är varmt. Tack och lov har vi gas för att laga fru­kost. Det har vi skaf­fat oss ge­nom "olämp­li­ga" kon­tak­ter. Folk i den shia­mus­lims­ka mi­li­sen Mehdi­armén har sålt gas­tu­ber till oss. Den­na mi­lis, lik­som mot­sva­ran­de sun­ni­tis­ka grup­per, bär an­sva­ret för myck­et av vål­det i Bag­dad, men i nö­dens tid och för att över­le­va al­li­e­rar sig män­ni­skan även med djä­vu­len.
Tid­nings­bu­det kom­mer även här i Bag­dad. Jag skum­mar ige­nom tid­ning­ar­na för att hit­ta äm­nen att un­der­sö­ka. Myck­et av ny­he­ter­na hand­lar om våld. Jag ger mig se­dan ut på ett jour­na­lis­tiskt upp­drag tillsammans med en släk­ting för att inte bli kid­nap­pad. När man job­bar som jour­na­list i Bag­dad vet man ofta inte vad man le­tar ef­ter förrän man har hit­tat det, och när man läm­nar hem­met vet man inte om man ska åter­vän­da hel­skin­nad till­ba­ka. Vi stan­nar till för att tan­ka bi­len. Kön är fle­ra ki­lo­me­ter lång och det tar oss två tim­mar. Vart i hela värl­den tar Iraks olja och ben­sin vägen? und­rar män­ni­skor­na.
Rätt så ofta träf­far jag folk, på gatan, i sko­lor och även mi­ni­ste­­-ri­er, som bör­jar för­hö­ra mig om Sve­ri­ge: Hur kan vi flyt­ta till Sve­ri­ge? Hur lång tid tar det in­nan vi får up­pe­hålls­till­stånd? Vi­ken stad är bäst?
Vid tre­ti­den när fler­ta­let stat­ligt an­ställ­da är på väg hem in­träf­far mång­a terrordå, mitt i folk­mas­san och bil­träng­seln. Vär­men får mig att und­ra hur folk or­kar tän­ka, och vål­det får mig att und­ra hur folk or­kar hop­pas på bätt­re ti­der. Inte att und­ra på att alla vill till Sve­ri­ge.
Det är först på nat­ten som vi får ett par tim­mar el. Jag be­sö­ker det lo­ka­la in­ter­net­ka­fé­et. Mång­a kom­mer hit för att spe­la ame­ri­kans­ka krigs­spel där ame­ri­ka­ner dö­dar ter­ro­ris­ter som skri­ker och vrå­lar på ara­bis­ka. Sam­ta­len på ka­fé­et hand­lar ofta om rus­ki­ga upp­le­vel­ser nå­gon fa­mil­je­med­lem el­ler vän haft. Be­rät­tel­ser om folk som har bli­vit kid­nap­pa­de, skjut­na och hals­hugg­na, ibland do­ku­men­te­rade på film och ned­lad­dade på mo­bil­te­le­fo­ner.
I Bag­dad är hu­sets tak det sva­las­te stäl­let att sova på. Men då upp­står ett an­nat pro­blem. Sol­da­ter och mi­li­ser drab­bar ofta sam­man un­der nat­ten, och bomb­split­ter och ku­lor lan­dar på hus­ta­ken.
När jag lig­ger där på ta­ket och tit­tar på stjär­nor­na bru­kar jag tän­ka: Gud, vad him­la bra vi har det i Sve­ri­ge!
Läs mer om
Uppsala