Människor som invandrar till Sverige är utsatta och hjälplösa och behöver tas om hand. De har också alla i stort sett samma utgångsläge. Så kan man, bara en smula karikerat, beskriva det tänkande som styrt mycket av svensk integrationspolitik.
Att detta inte har varit den bästa utgångspunkten har stått klart sedan länge. Man ska inte generalisera – det finns många exempel på framgångsrik integration. Men i genomsnitt tar det i dag åtta år från uppehållstillstånd till arbete för den som invandrar till Sverige. Människor som vill och kan göra en insats i samhället får leva på bidrag och riskerar att hamna i ett långvarigt utanförskap.
Med början i dag prövar regeringen nya grepp. Integrationsminister Erik Ullenhag beskriver systembytet som den största integrationspolitiska förändringen på 25 år. Det är ingen överdrift.
Ansvaret för den som får uppehållstillstånd överförs från kommunerna till Arbetsförmedlingen. Tillsammans med den enskilde ska man nu göra upp en individuell etableringsplan som omfattar deltagande i svenskundervisning, samhällsorientering och arbetspraktik och andra yrkesförberedande insatser. Under de två år som etableringsplanen gäller utbetalas ett individuellt etableringsstöd – samtidigt som det ska vara möjligt att arbeta vid sidan om utan att förlora etableringsersättningen.
För att öka möjligheterna att få jobb får den enskilde välja en ”lots”, en person som bland annat ska bistå med att hitta praktikplatser. Ersättningen till lotsarna ska ske så att goda resultat premieras. Regeringen kommer att följa resultaten av reformen noga för att vid behov kunna justera olika inslag.
Ingen kan garantera snabba resultat. Men allt talar för att regeringen nu är på rätt spår. Syftet är arbete i stället för ett allmänt och diffust omhändertagande. Inriktningen är individuell och marginaleffekter som avhåller från arbete ska undvikas.
När socialdemokratiska kritiker talar om ”experimentverkstad” så är det ett omdöme som både bortser från den verklighet som hittills har rått och från allt som vi vet om arbetets betydelse för människor. I själva verket borde ungefär samma nya kurs ha kunnat väljas av en socialdemokratisk regering.
Erik Ullenhag är en integrationsminister som vill uppnå riktiga resultat och som avstår från att garnera reformen med spektakulära formuleringar. Om det finns någon internationell förebild så är det invandringslandet Kanada – grannlandet Danmark är snarast ett exempel på motsatsen till det som regeringen vill uppnå. Får reformen någorlunda framgång så talar det mesta för att den med tiden, precis som alltmer av regeringens skolreformer, accepteras även av Socialdemokraterna.