I en rapport som presenterades i går sammanfattar Arbetsförmedlingen, som fått ett utökat och samordnande ansvar, etableringsinsatserna under det första året.
Man konstaterar bland annat att man möter målgruppen i ett betydligt tidigare skede än tidigare. 95 procent av de 6895 personer som fått en så kallad etableringsplan hade vid utgången av 2011 deltagit i någon form av arbetsmarknadspolitiskt program eller arbetsförberedande insats. Sökande, som deltagit i etableringsinsatser under en längre period har i större utsträckning, parallellt med sina svenskstudier, subventionerade och osubventionerade anställningar samt arbetsmarknadsutbildningar.
Det finns all anledning att se positivt på dessa framsteg, men de säger inte mycket om de slutliga resultaten av reformen. En etableringsplan sträcker sig över två år. Att dra några säkra slutsatser för en grupp som i bästa fall haft kontakt med Arbetsförmedlingen i ett år låter sig inte göras.
Man måste även komma ihåg att utmaningarna är stora. Innan reformen sjösattes tog det i genomsnitt sju år från uppehållstillstånd till arbete. Förutsättningarna för de nyanlända att få arbete är också skilda. Män har exempelvis lättare att få arbete än kvinnor, högutbildade lättare än lågutbildade. Cirka hälften av dem som Arbetsförmedlingen tagit emot under året har inte ens gått nio år i grundskolan. Det är således troligt att många av dem inte kommer att ha fått ett jobb efter två år. Det tar längre tid än så att komplettera nödvändiga kunskaper.
Arbetsförmedlingen pekar i rapporten ut flera områden där arbetet behöver förbättras. Bland annat är bristen på bostäder ett betydande hinder för en snabb etablering. Men även arbetet med att se till att envar ska få ta del av alla nödvändiga insatser så som samhällsorientering och svenska för invandrare behöver utvecklas.
Det sistnämnda är särskilt viktigt. För många är bristande kunskaper i svenska det huvudsakliga skälet till att man inte får ett jobb.
Etableringsreformen kan förbättra förutsättningarna för integrationen men den kan inte göra allt. Regeringen bör därför överväga fler insatser. Arbetslinjen måste kompletteras med åtgärder som ökar utbudet av arbeten. Familjepolitiken bör ses över. Vårdnadsbidraget har exempelvis visat sig utgöra ett hinder för många nyanlända kvinnor att etablera sig på arbetsmarknaden.
Etableringsreformen är inte perfekt, men med den tar integrationspolitiken flera steg i rätt riktning. De nyanlända är helt enkelt en resurs vi inte har råd att vara utan på arbetsmarknaden.