Ett hårstrå, en svett- eller salivdroppe som innehåller DNA hittas på en brottsplats - ochvips har man en brottsling att binda till brottet, förutsatt att personen finns i polisens DNA-register. I dag omfattar detta register några tusen personer. Endast den som riskerar eller har dömts till minst två års fängelse måste lämna ett DNA-prov för lagring i DNA-registret.
Nu föreslår Ann-Marie Begler, överdirektör vid Rikspolisstyrelsen, i en utredning att det skall räcka med att vara anhållen, häktad eller föremål för en brottsutredning för att man skall vara tvungen att lämna ett DNA-prov. Polisens register skulle på förhållandevis kort tid växa från några tusen till omkring 200 000 misstänkta brottslingar.
Kommentarerna från politiskt håll är, som väntat, positiva. Givetvis finns det också många starka argument för en förändring i den föreslagna riktningen. Brottsligheten, i synnerhet den organiserade och gränsöverskridande, generar sig inte för att utnyttja teknikens landvinningar för sina syften. Då är det inte mer än rimligt att de som bekämpar brottsligheten också skall ha samma möjlighet.
Här öppnar sig onekligen vad som förefaller vara ett närmast gudasänt tillfälle för den sviktande rättsapparaten att rikta ett hårt slag mot den s k vardagsbrottsligheten. Rimligen måste en rejäl ökning av den i dag deprimerande låga uppklarningsprocenten ligga inom räckhåll. En kraftigt förbättrad effektivitet i polisens arbete skulle bidra till att stärka moralen både inom polisen och ute i samhället. Det vore en mycket positiv utveckling.
Med detta sagt finns det ändå skäl att lyfta ett varningens pekfinger inför de allra mest oreflekterade utslagen av entusiasm inför detta förslag. I många fall, förmodligen de flesta, kommer omständigheterna säkert att vara sådana att ett DNA-prov räcker för att binda den misstänkte brottslingen till brottet. Gissningsvis kan man förmoda att det mycket ofta kommer att vara fallet när det gäller de s k småhandlarna - missbrukarna som stjäl för att finansiera sitt missbruk.
Men i fråga om den mer sofistikerade brottsligheten går det inte att bortse från risken att vilseledande DNA från helt andra personer än de aktuella planteras ut i syfte att vilseleda polisen.
Den risken måste alltid vägas in och den leder till slutsatsen att detta kraftigt förstärkta vapen i kampen mot brottsligheten måste hanteras med varsamhet och eftertanke. Det får inte medföra att man börjar tumma på beviskraven.
Kampen mot brottsligheten är viktig, men den personliga integriteten är ännu viktigare. Oskyldiga får inte komma i kläm.