Intellektualism på undantag
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
vibrerar av intellektuell vitalitet. På väg ut genom de imponerande gallergrindarna mot Broadway passerar jag den lilla anslagstavlan som meddelar att en av Columbias nyblivna emeritus professorer ska hålla föreläsning. Av anslaget framgår att han med stor framgång arbetat med forskning om Tyskland under snart fem decennier, skrivit flera böcker, bär på stor lärdom, bidragit till studentgenerationers vetande.
Jag blir stående en stund, alltmedan studenter och professorer strömmar fram och tillbaka i snabb takt, alla med den obligatoriska coffee-to-go muggen från Starbucks i ett fast grepp. För här, framför det oansenliga anslaget om professorn som ägnat hela sitt yrkesverksamma liv åt att förstå - och att få andra att förstå - Tyskland slår det mig med full kraft vad det är som håller på att gå förlorat i Sverige. Respekten för och den självklara förvissningen om att det i ett utvecklat samhälle finns grundläggande, livsnödvändiga, behov av intellektuell kunskap. Den typ av kunskap som universiteten och deras motsvarighet historiskt har skapat, förmedlat och förvaltat är ett av de väsentligaste uppdragen i ett mänskligt samhälle som vill fortsätta vara tänkande och reflekterande.
Det intellektuella behovet är grundläggande för människan, och avgörande för samhällens dynamik. Ändå befinner sig universiteten, forskningen och den akademiska utbildningen under belägring i Sverige. Forskningspolitiken som faktiskt en gång i tiden var framsynt och insiktsfull präglas enligt min mening av grundläggande brist på förståelse och respekt för just det intellektuella behovet, det som driver människor att vilja veta mer, öka kunskapen, erövra nytt. Något är fundamentalt fel med det intellektuella klimatet i Sverige. Föraktet för det intellektuella har spridit sig inte enbart utanför universiteten utan också innanför väggarna, bland forskningsadministratörer, till och med bland universitetslärare och forskare själva.
Men det är fullständigt orimligt att universiteten oavbrutet i en offentlig diskussion där primitivismen blir alltmer framträdande ska behöva försvaras i termer av att de möjligen kan vara till glädje för ekonomisk tillväxt, samhällsnytta eller anställningsbarhet. Lika själsdödande är att akademisk utbildning alltmer betraktas som framför allt yrkesförberedande.
Jag går ut på Broadway, lämnar Columbia bakom mig, och tar flyget tillbaka till Sverige. Madeleine Sandströms utredning om ett ännu mer gigantiskt forskningsfinansieringsorgan har landat på forskningspolitikernas skrivbord. Ökad "spetsforskning" och mer tillämpad forskning är mantra som upprepas som befann vi oss i någon bisarr häxdans. Alltmedan universiteten som intellektuella miljöer långsamt förtvinar, hotade av såväl yttre som inre fiender. Förbi mig i skymningen på Columbia, fladdrade universitetets själ. Underbart är kort.