Många trodde att parlamentsvalet i Australien i helgen skulle leda till maktväxling. Den konservativa regering som tagit landet in i Irakkriget skulle ersättas av en socialdemokratisk som skulle ta hem huvuddelen av trupperna. Det blev precis tvärtom.
De konservativa stärkte sin ställning och Labour gick bakåt, liksom det vänsterliberala partiet Demokraterna som tidigare haft en vågmästarställning i senaten, den ena av parlamentets två kamrar.
Nu tycks de konservativa få majoritet i båda - en utveckling som redan lett till bekymrade kommentarer om brist på balans och kontrollmöjligheter under den nya mandatperioden.
Betyder det att väljarna också tagit ställning för Australiens medverkan i Irakkriget? Nej - den genomgående bedömningen är i stället att Irakfrågan inte varit viktig i valrörelsen. Det kan i sin tur till stor del förklaras med att Australien hittills helt förskonats från förluster av det slag som drabbat så många andra länder i koalitionen.
Resultatet bör snarare förklaras på det sätt som valframgångar oftast kan förklaras: premiärminister John Howard anses ha skött landets ekonomi på ett framgångsrikt sätt och belönades följaktligen av väljarna.
Den nye och oerfarne Labourledaren Mark Latham kunde samtidigt utmålas som en riskfaktor just i den ekonomiska politiken. Som vid så många andra val i olika delar av världen har de vardagliga plånboksfrågorna varit viktigast.
John Howard inleder nu sin fjärde period som Australiens premiärminister, därtill med en majoritet som de flesta andra premiärministrar skulle avundas honom. Det ger regeringen möjlighet att gå vidare med de ekonomiska reformer som sedan de påbörjades - av en Labourregering - under 1980-talet nu lett till fjorton års oavbruten ekonomisk tillväxt.
Men det finns en också en oro för att framgångarna ska leda till att regeringen sitter nöjd och avstår från fortsatta åtgärder för att höja produktiviteten i ekonomin. I så fall kommer regeringsskiftet nästa gång - oavsett hur det ser ut i Irak.