Irak: Nu börjar politiken
LEDARE. Förhandlingar och kompromisser är den naturliga politiska umgängesformen i alla demokratier. Nu måste förhandlingar och kompromisser också ta vid i Irak, när valet till den nya nationalförsamlingen är färdigräknat.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Iraks befolkning är till ca 60 procent shiamuslimer, men förenade Irakiska alliansen fick bara dryga 48 procent av rösterna.
Många shiamuslimer har alltså röstat på andra partier, i synnerhet det som leds av den tillförordnade premiärministern Iyad Allawi, som är shiamuslim men har en uttalat sekulär framtoning. Allawis parti har också försökt knyta till sig personligheter från den sunnimuslimska minoriteten som dominerat landets politik ända till Saddam Husseins fall.
Förenade irakiska alliansen får sannolikt kring 140 av de 275 mandaten, men det räcker inte för att avgöra de viktigaste frågorna. För att tillsätta ny president, vicepresidenter och premiärminister krävs uppgörelser med minst en annan större gruppering.
Den kurdiska partialliansen, som vann allt som kunde vinnas i de kurdiska områdena, får därmed en nyc-kelroll. Man kan räkna med att kurderna i förhandlingar med andra grupper dels kommer att kräva en mycket långtgående autonomi, dels motsätta sig alla förslag om att göra Irak till en präststyrd stat av iransk modell.
Något politiskt utrymme för sådana tankar finns inte efter valet — och det mesta talar för att det iranska exemplet inte heller är särskilt lockande för al-Sistani och andra teologer. Om Iraks shialedare väljer en annan väg än den iranska kan Irak rent av bli ett exempel för iranier som är trötta på mullornas diktatur.
Men för att Iraks förvandling ska bli framgångsrik måste den sunnimuslimska delen av befolkningen uppleva att den inte hotas av de nya maktförhållanden som demokratin medför. Att dra in sunnimuslimska politiker och religiösa ledare i processen är den svåraste och viktigaste uppgiften som Iraks nya ledare står inför.