Irak står och väger
"Locket på tryckkokaren har trillat av". Det är den brittiske utrikesministern Jack Straws målande beskrivning av situationen i Irak på dagen ett år efter att Saddam Hussein störtades. Han betecknar läget för USA-alliansen som det värsta sedan kriget började.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
ju mycket väl bli en helt kaotisk utveckling, i det närmaste omöjlig att påverka.
Utan att bagatellisera lägets allvar är det nog ändå något för tidigt för de mest dramatiska slutsatserna. Även om vi ser en ökad omfattning av upproret på senare tid, med ett ökande shiamuslimskt inslag finns det knappast ännu underlag för att tala om ett allmänt folkligt uppror, om en irakisk intifada.
Sunnimuslimerna, och särskilt den gruppering som utgjorde Saddam Husseins stödtrupper, har goda skäl att befara en mer undanskymd ställning i ett framtida fredligt och demokratiskt Irak — och har följaktligen hela tiden utgjort kärnan i motståndet mot USA och dess allierade.
Shiamuslimerna utgör majoriteten i Irak — och var samtidigt hårt förtryckta under Saddam Hussein. Lyckas omvandlingen av Irak till en demokrati blir de i kraft av sin numerär den dominerande grupperingen. Att en del av dem nu, under inflytande av den radikale Muqtada al-Sadr också gör uppror — och rent av markerar enighet med sunniterna — är allvarligt.
Men dels utgör de en minoritet av shiiterna, dels är det svårt att tro att samsynen blir annat än temporär. Den högste shiitiske ledaren, ayatollan al-Sistani, har ju hittills i praktiken förhållit sig pragmatiskt till ockupationen, väl medveten om sin starka nyckelposition inför varje uppgörelse om Iraks framtid.
Att upproret trappas upp just nu kan mycket väl bero på en ambition hos konkurrerande grupperingar att stärka sin ställning inför halvårsskiftet då, i varje fall enligt hittills gällande planer, makten i Irak skall överföras från USA till irakierna själva i form av det styrande rådet. Dess uppgift är sedan att förbereda ett allmänt val till början av nästa år.
Det tidsschemat har ganska länge känts som ganska orealistiskt. I den situation som nu råder blir det allt rimligare att anta att det på sin höjd blir en högst begränsad och symbolisk maktöverföring 30 juni — och att den verkliga överföringen av makt skjuts på en ganska avlägsen framtid. Förhoppningarna om att USA snart skall kunna börja trappa ner sin militära närvaro i Irak känns också verklighetsfrämmande.
I internationell och amerikansk debatt dras nu paralleller till både Somalia och Vietnam. Det känns som en orimlig dramatisering och förenkling. Uppgiften att bygga fred och demokrati i ett så söndertrasat och dessutom nyss totalitärt land som Irak skulle även under de gynnsammaste omständigheter vara svår och tids- och tålamodskrävande.
Efter endast ett år kan inga slutsatser dras om utgången av det irakiska dramat. Det är för tidigt. Alla parter har skäl att visa ödmjukhet. USA bör analysera och korrigera brister i sin politik. Och världssamfundet bör inse att det viktigaste nu är att hjälpa Irak.