Irakkrigets år
LEDARE När det nya året börjar kvarstår frågan om målet att skapa demokrati i Irak efter Saddam Husseins fall alls kan förverkligas. Det kräver i så fall både att säkerheten återställs och att bredare och mer långsiktiga insatser än de rent militära genomförs.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Med Irak som synligt exempel skulle den demokratiska rättsstatens överlägsenhet demonstreras i en del av världen där staterna normalt är antingen feodala monarkier, militärdiktaturer eller fundamentalistiska prästvälden. Ytterligare en sidoeffekt skulle bli att fredsprocessen mellan Israel och palestinierna skulle kunna återupptas.
På den punkten återstår nästan allt att bevisa. Den s k färdplanen för fred gav under våren och sommaren hopp om en ny förhandlingsprocess, men fortfarande saknas det avgörande tryck utifrån på parterna som USA är ensamt om att kunna åstadkomma.
Redan kort efter Irakkriget stod det klart att den amerikanska analysen av läget i landet och av den gamla regimens karaktär och grepp om samhället var bristfällig. Även om många förändringar till det bättre faktiskt har skett i Irak så äventyras dessa ständigt genom att landet också blivit mer eller mindre öppet för terrorister som lika gärna kan ingå i nätverket al-Qaida som i resterna av Saddam Husseins terrorapparat. När det nya året börjar är frågan om koalitionens utfästelser att lägga grunden för ett ansvarskännande och demokratiskt förankrat styre i Irak alls kan förverkligas.
Kanske kan Saddam Husseins gripande ändå vända utvecklingen till det bättre, även om terrorn hittills inte påverkats alls av det förändrade läget. Möjligen blir de mest påtagliga långsiktiga effekterna av Irakkriget att några av de värsta regimerna i området börjar uppträda annorlunda utåt för att inte ge USA en förevändning att gripa in på samma sätt som i Irak.
Libyens helomvändning om sina egna planer på massförstörelsevapen är ett nästan övertydligt exempel. Kanske kan också Iran förmås att samarbeta med omvärlden på liknande sätt. Men demokratiska reformer i Libyen lär vi inte få se på länge än.
Betyder detta att hela tanken på att bygga demokratiska institutioner i delar av världen där demokrati aldrig existerat är felaktig eller missriktad? Den som minns historien minns hur samma sak tidigare sades om tanken på demokrati i det kommunistiska Östeuropa, i Latinamerika eller Afrika.
Precis som då bygger sådana resonemang på en falsk analogi mellan kulturtraditioner och politiska system. Att bidra till att demokrati och frihet kan slå rot i länder som Burma, Zimbabwe, Kuba — eller Irak — är en viktig politisk uppgift. Men det är mycket sällan som denna uppgift kan lösas med hjälp av militär intervention.
Problemet med den nuvarande amerikanska regeringens inställning är inte dess proklamerade ambitioner att sprida demokratiska värden, utan dess ovilja att arbeta i samspel med internationella organisationer och dess inrikespolitiskt motiverade tendens att koppla samman allt man vill bekämpa med den internationella terrorismen. Ett resultat av detta är att man synbarligen avstår från att lägga synpunkter på utvecklingen i Ryssland som nu hotar att förvandla demokratin till ett sken. Ryssland deltar ju i kriget mot terrorismen.
Det är fel att utesluta att Irak kan få ett demokratiskt system efter Saddam Hussein. Men det kräver i så fall både att säkerheten återställs och att de militära insatserna följs av andra, bredare och mer långsiktiga.