Kan presidentvalet i Iran den 14 juni ha någon betydelse för förhandlingarna om landets förmodade kärnvapenprogram? Så borde det vara. Men valet är inte ett val i ordets normala mening och den politiska process som nu pågår är svårtolkad.
Iran är ett land med gott om politisk debatt men utan demokrati. Presidentkandidaterna måste godkännas av det så kallade Väktarrådet, som i praktiken kontrolleras av landets högste religiöse ledare, ayatolla Ali Khamenei. Denna gång har åtta kandidater godkänts. Och bland dessa åtta saknas ett par namn som alla vet skulle kunna vinna.
Khamenei tillhör den ytterligt konservativa religiösa och politiska riktning som skaffat sig näst intill absolut makt över den politiska processen. Mot denna gruppering står åtminstone två andra som på olika sätt uppfattas som ett hot mot status quo.
Den ena är de reformister som i förra presidentvalet 2009 samlades kring Mir-Hossein Mousavi som kanske skulle ha vunnit om allt gått rätt till. Men valfusket var omfattande och den så kallade gröna rörelsen som stödde Mousavis kandidatur har trängts tillbaka.
Mousavi fick för fyra år sedan stöd av den förre presidenten Ali Akbar Hashemi Rafsanjani som denna gång anmälde sig själv som kandidat. Men han tillåts inte ställa upp. Rafsanjani är ingen demokrat, men har kunnat framställa sig själv som alternativet till kretsen kring Khamenei.
Den andra grupperingen representeras av den sittande presidenten Mahmoud Ahmadinejad. Presidenten är ingen reformist, men betraktas av etablissemanget som en äventyrare med farliga attityder också i religiösa frågor – han har anspelat på föreställningarna om den ”dolde imamen” som ett sätt att gå runt Väktarrådets auktoritet.
Ahmadinejad får inte ställa upp igen och har i stället lanserat sin nära förtrogne Esfandiar Rahim Mashaei. Men han tillåts inte heller ställa upp. Både Rafsanjani och Mashaei skulle säkerligen dra stora mängder röster och den av dem som blev kvar till den andra valomgången den 21 juni skulle mycket väl kunna vinna över en kandidat från det konservativa etablissemanget.
Det finns de som tror att både Rafsanjani och Mashaei skulle vara beredda att försöka nå en kompromiss om kärnenergiprogrammet. Att de båda tagits bort från den godkända kandidatlistan skulle då kunna innebära att kretsen kring Khamenei i alla fall inte nu vill ge omvärlden signalen att Iran skulle vara på väg att acceptera en uppgörelse som verkligen begränsar möjligheterna att skaffa kärnvapen.
Men i Iran är huvudfrågan den krisartade ekonomin. Att så många som åtta kandidater ändå godkänts kan öppna en möjlighet för överraskningar. Men inga förändringar är tänkbara om inte Khamenei godkänner dem.