Iran leker med elden
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Iran grep 15 flottister i de omstridda farvatttnen strax utanför Shatt al-Arabs utflöde i Persiska viken. Britterna hade bordat ett iranskt fraktfartyg och just kontrollerat om detta innehöll smuggelgods när de överrumplades av iranska örlogsfartyg, greps och fördes bort.
En liknande incident ägde rum för tre år sedan då åtta brittiska sjömän, som arbetade med irakisk sjöpolis, greps av Iran. De släpptes efter åtta dagar sedan de i iransk tv "erkänt att de kränkt iranskt sjöterritorium". Frågan är om detta ska ses som ett prejudikat för kriser av detta slag - och om det i så fall har någon tillämpning i detta fall.
Det brittiska utrikesdepartementet kallade till sig Irans London-ambassadör och krävde att de gripna omedelbart skulle friges. Ju förr det sker desto bättre. En sak är nämligen klar: Britterna har rätt att vara där de är och göra det de gör. Resolution 1723 från FN:s säkerhetsråd ger dem rätt att bevaka den civila sjöfarten i det aktuella området. Det som hänt är alltså inte bara en brittisk-iransk dispyt i största allmänhet, utan en angelägenhet för hela världssamfundet.
Även denna incident förutan stiger spänningen i området. USA anklagar Iran för att direkt stödja upproret i Irak - och FN:s säkerhetsråd ska på söndag diskutera om ytterligare sanktioner mot Iran för dess fortsatta upparbetning av uran och trots mot FN.'
Allt fler orande tecken tyder på att den amerikanska administrationen är allt mer inriktad på att fullfölja en strategi vars logiska slutpunkt är en invasion av Iran. I det läget är naturligtvis incidenter som gårdagens det minst av allt önskvärda.
Endast under förutsättning att det är den iranska ledningens avsikt att provocera fram en invasion går det att finna en logisk förklaring till de upprepade provokationerna från dess sida, nu senast gårdagens incident.
Men om det är så att den iranska ledningen, vars verklighetsförankring det i så fall finns all anledning att ifrågasätta, vill provocera fram en situation där USA som västvärldens ledare väljer att invadera Iran finns det ju all anledning att fråga sig om det inte föreligger andra och bättre utvägar än att låta sig luras i den fällan.
En invasion har ett ohyggligt högt m oraliskt, politiskt och materiellt pris. Den skulle innebära fruktansvärda offer i dödade och lemlästade människor. Och, som erfarenheterna från Irak visar, det finns inga garantier för framgång, minst av allt snabb framgång.
Iran må utifrån te sig som ett slutet, monolitiskt samhälle, helt präglat av den fanatism med religiösa förtecken som utmärker dess religiösa ledarskap och president Ahmadinejad
Men det finns också andra bilder av Iran. En ung befolkning, positivt intresserad av omvärlden, trött på att toppridas av prästerskap och president.
Med lite tålamod och is i magen från omvärlden kanske också Iran får uppleva en politisk vår?