Förmodligen underlättades affärskontakter på olika nivåer. Kanske förenklades nödvändiga kontakter mellan Iran och svenska myndigheter eller EU-organ. Men den viktiga poängen var givetvis att pröva hur långt den spektakulära öppningen mot omvärlden egentligen bär.
Att den minst konservative kandidaten, Hassan Rohani, tilläts vinna presidentvalet 2013 var anmärkningsvärt nog efter två perioder med den reaktionäre populisten Mahmoud Ahmadinejad. Eftersom presidenten i Iran är underordnad landets högste religiöse ledare, ayatolla Ali Khamenei, måste valutgången tolkas så att de personer som verkligen styr börjat oroa sig för följderna av landets långa isolering och ytterst ansträngda relationer med västvärlden.
Rohani har överraskat på flera plan. Han sände en nyårshälsning på Twitter till världens judar och har fördömt sin företrädares hatretorik på temat att Förintelsen aldrig skulle ha ägt rum. Han framträdde vid det ekonomiska toppmötet i Davos med ett tal som beskrev det framtida Iran som en öppen ekonomi i dynamiskt samspel med omvärlden. Och i höstas nåddes den interimsöverenskommelse om Irans kärnenergiprogram som innebär att Iran ålägger sig tydliga begränsningar i utbyte mot att sanktionerna hävs.
Ekonomiska sanktioner fungerar inte alltid, men i fallet Iran har de varit effektiva. Landets ekonomi pressades allt hårdare och ingen annan utväg än att försöka göra upp med USA och den så kallade 5+1-gruppen tycktes finnas.
Om den iranska ledningen menar allvar så kan ett mer fullständigt avtal finnas på plats inom ett halvår. Om inte så kan sanktionerna återupptas. I ett sådant läge är det självklart viktigt att omvärlden för samtal med den iranska ledningen för att markera vad som finns att vinna på en fortsatt normalisering.
Men hittills har alla förändringar handlat om Irans relationer utåt. Ingenting avgörande har inträffat inrikespolitiskt. Kvinnoförtrycket består precis som förut. Korruptionen är svårartad och regimens egna företrädare och närmaste anhängare har kunnat berika sig själva på ett sätt som bara kan provocera befolkningen i övrigt. Repressionen både mot oliktänkande och mot vanliga medborgare som vågar protestera mot dålig behandling är lika omfattande som förut. Fackliga rättigheter saknas.
En belysande omständighet är att Mir Hossein Mousavi, som troligen vann presidentvalet 2009 och bestals på segern, samt ytterligare en kandidat i detta val alltjämt hålls i husarrest. Men Rohanis tillträde hälsades med glädje av de många iranier, både unga och äldre, som vill ha slut på mullornas diktatur och förväntningarna är stora på en kursändring också i inrikespolitiken.
Omvärlden kan inte ignorera detta. En trovärdig kursändring utrikespolitiskt förutsätter en ny kurs också på hemmaplan.