Siffrorna säger allt. Valdeltagandet var 73 procent – något helt annat än de låga siffror som förutspåddes så sent som i förra veckan. Den förhållandevis moderate Hassan Rohani vann redan i första valomgången med 51 procent av rösterna – trots att få bara för en vecka sedan trodde att han ens skulle gå vidare till en andra valomgång.
Jublande folkmassor i Teheran hälsade utgången som en revansch och upprättelse för presidentvalet 2009 då den reformistiske Mir-Hossein Moussavi med stor säkerhet vann, men berövades segern genom grov manipulation av valprocessen. Moussavi och ytterligare en reformistisk kandidat från 2009 sitter sedan dess i husarrest.
Några dagar före valet uppmanade två av Irans mer kända moderata politiker – som själva förbjudits att kandidera – till röstning på Rohani samtidigt som en annan moderat kandidat drog sig tillbaka. Och bara någon dag före valet vädjade landets ”högste ledare”, ayatolla Khamenei människor att delta i valet även om de inte sympatiserade med den islamistiska regimen.
Han ville kanske bara undvika den pinsamhet som ett omfattande valskolk skulle ha inneburit. Men väljarna uppfattade utspelet som ett tecken på att en röst på Rohani ändå kunde vara meningsfull. Den ”gröna rörelsen” som stod bakom Moussavis kandidatur 2009 har därmed manifesterat sig igen.
Iran har en yngre väljarkår än många andra länder och de unga har bara upplevt ekonomisk tillbakagång under de senaste tio åren. Det är ont om arbete, inflationen ligger över 32 procent (!) och landet har isolerats från omvärlden. Den avgående presidenten, den ultrakonservative populisten Ahmadinejad, har förstört bilden av Iran utomlands och förödmjukat människor på hemmaplan. Också de mer traditionella delarna av det konservativa religiösa etablissemanget har sett med oro på Ahmadinejads beteende.
Togs Khamenei på sängen av stödet för Rohani – eller räknade han själv med möjligheten att denne kunde vinna? Det vet ingen. Och Rohanis egen reformism ska inte överdrivas – snarare är han kanske en länk mellan regimens konservativa delar och de mer uttalade reformisterna. Hans viktigaste uppgift blir troligen inrikespolitisk och handlar om att få ny fart på den stagnerande ekonomin. Rohani har tidigare varit Irans representant i förhandlingarna om landets kärnenergiprogram och visat större flexibilitet än många andra – men kan inte förändra mycket utan Khameneis godkännande.
Den yttersta makten i iran ligger inte hos presidenten. Ändå kan en förändring av stil och tonläge betyda åtskilligt. Omvärlden bör lyssna med intresse på vad Rohani säger och visa att man är beredd att bidra till att Irans isolering bryts. Kanske kan då också någon öppning uppstå kring kärnenergiprogrammet.