Irans återvändsgränd
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Därmed har utvecklingen i Iran gjort en helomvändning i förhållande till valet 2000, som blev en storseger för reformisterna. Då kunde man utan att göra våld på sanningen beskriva valen i Iran som de friaste i hela Mellanöstern, vid sidan av Israel. Även om konservativa bromsklossar fortfarande var inbyggda i systemet så kunde den folkliga frustrationen med de konservativa mullornas styre ta sig legitima politiska uttryck och en fredlig reformprocess föreföll möjlig.
Men i stället har de konservativa slagit tillbaka, med våld och terror mot reformister, med hjälp av utgivningsförbud mot reforminriktade tidningar och nu till sist med förbud för andra än pålitliga reaktionärer att ens ställa upp i valet. Resultatet kommer utan tvivel att bli ett parlament som motsvarar de konservativas önskningar, men också ett parlament helt utan demokratisk legitimitet. En del bedömare tror att valdeltagandet på fredag inte blir större än femton procent.
Den situation som nu håller på att uppstå är lika farlig som den är svår för omvärlden att påverka. Politiskt befinner sig Iran i en återvändsgränd, ekonomin har vanskötts under det 25 år långa prästväldet och stora delar av de generationer som blivit myndiga efter shahens fall är frustrerade. Än så länge tar sig detta mest uttryck i apati och kanske i passivt motstånd, men ingen kan utesluta en social och politisk explosion.
En del drar av detta slutsatsen att demokrati inte är förenlig med islam. Det är misstag. De fundamentalister som styr Iran företräder ett politiskt program som kläs i religiös språkdräkt, men islam kan lika väl som andra religioner också tolkas på andra sätt.
De många iranier som vill att deras land ska präglas av demokrati och mänskliga rättigheter, i dessa begrepps normala mening, anser sig inte vara sämre muslimer än medlemmarna i det konservativa väktarrådet. I själva verket kan de åberopa viktiga religiösa auktoriteter som stöd för sina ståndpunkter.
Men skulle reformkraven slå igenom förlorar dagens härskare sin makt. Kampen mellan demokrati och diktatur är i sin substans inte annorlunda i Iran än i andra delar av världen.