Irans ungdom vänder regimen ryggen
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
Den som bevakat den iranska statens retorik kan få för sig att Israels "utrotning från världskartan" är alla iraniers dröm och att det enda som fattas det iranska folket i dag är kärnkraftverk. Men den som reser till Teheran kan notera att det bakom den tuffa fasaden döljer sig en annan verklighet.
Den iranska regeringen har snart i 30 år pumpat ut pengar och vapen till organisationer som bekämpar Israel, men ledarna i Iran inser inte att många iranier i dag inte tycker sig ha anledning att bekämpa Israel.
Ahmad, som bor i södra Teheran, är taxiförare. Han jobbar från klockan fem på morgonen till nio på kvällen. Ändå har han knappt råd med att betala hyran och måste varje månad låna pengar från sina föräldrar för att försörja fru och barn. När jag frågar om Israel svarar han: "Israel har krigat mot araber, inte iranier. I dag förhandlar araberna, även palestinierna, om fred med Israel. Varför ska vi insistera på att kriga när vi själva svälter?". Dessa och liknande ord fick jag höra av många, men få i Iran vågar säga det högt på grund av statens förföljelser.
Iran har också i decennier försökt bli en regional supermakt i Mellanöstern, därav alla oljepengar som har hittat sin väg till Irans vapenindustri och utbyggnaden av kärnkraftverk. Men medan Ahmadinejad gärna pratar om "Alla iraniers rätt till kärnkraftverk" tycks han ignorera folkets alla andra behov.
I Teheran fick en av mina bekanta hjärtinfarkt och vi tvingades åka till en akutmottagning på ett av Teherans största statliga sjukhus. Sjuksköterskan där sade dock att deras EKG-utrustning, som är en självklarhet på en akutmottagning, inte har fungerat i ett par månader. Detta händer i en av Teherans största sjukhus samtidigt som miljarder spenderas på att anrika uran i hemliga laborationssalar i Iran.
Det största hotet mot den islamiska staten kommer i själva verket inifrån, närmare bestämt från Irans unga befolkning. I samband med Irak-Iran kriget under 1980-talet, uppmanade Irans dåvarande ledare Ayatollah Khomeini folket att skaffa många barn för att garantera den islamiska statens överlevnad. Effekten av Khomeinis Babyboom på 80-talet är att majoriteten av Irans befolkning i dag är under 30 år. Många av dem har svårt att hitta arbete. Dessa ungdomar har inget minne av Khomeini och hans islamiska revolution.
De blickar inte mot Irans krigsfronter, som Ahmadinejad vill, utan mot de friheter som finns i världen utanför Iran. Unga killar i Teheran har i dag jackor med USA:s flagga på och trots regimens hårda islamistiska kontroll lyssnar de på persisk rappmusik som kritiserar regeringen och tittar på västvärldens satellitkanaler genom olagliga paraboler. Längs en av Teherans mest berömda gator, Wali Asr, säljer de populäraste butikerna västerländska märkeskläder och de populäraste restaurangerna är imitationer av amerikanska snabbmatkedjor som serverar pizza, hamburgare och friterad kyckling.
Unga kvinnor ifrågasätter i allt större utsträckning de påtvingade islamiska lagarna. På många sjukhus i Teheran finns det än i dag skyltar där det står: "Vi erbjuder inte våra tjänster till dåligt beslöjade kvinnor". Hur kan någon förneka en människa vård för religionens skull? undrar de.
Iranierna valde inte Ahmadinejad för hans anti-israeliska retorik, utan för att han lovade att bekämpa korruptionen, inflationen och skapa arbetstillfällen. Ahmadinejads anti-israelsiska retorik må göra honom populär bland radikala militanta grupper i världen. Men om inte regeringen i Iran lyssnar till den alltmer frustrerade ungdomens krav och tar dem på allvar kan varken militanta islamister eller kärnvapen rädda den islamiska regeringen från sitt fall.