Jag gillar egentligen inte Muslimska brödraskapet, men jag ska rösta på dem ändå, säger Ashraf när jag träffar honom en dag före valet i Kairo.
– Det finns ingen annan. Om det fanns ett annat parti som var lika välorganiserat och hade samma politiska erfarenhet skulle jag rösta på dem, men det gör det inte.
Ashraf är 35 år, men ser äldre ut. Hjässan är kal, ansiktet fårat, håret är gråsprängt. Han bor i arbetarstadsdelen Shubra i Kairo och jobbar som taxichaffis, ett uselt betalt yrke.
Just det ekonomiska läget är en av de saker han håller emot demonstranterna på Befrielsetorget, likt många andra av Egyptens fattiga. Han sympatiserar visserligen i princip med deras mål, men vill slippa mer oroligheter och tycker inte att deras krav är realistiska. Han ogillar dessutom att en del demonstranter verkar se sig själva som de enda sanna demokraterna:
– Jag gillar väl inte heller marskalken!
Han syftar på fältmarskalk Mohammed Hussein Tantawi, militärjuntans ledare sedan Hosni Mubarak störtades i februari. Ashraf är mycket misstänksam mot armén: Tantawi har fuskat bort perioden efter Mubaraks fall, hävdar han, och nu försöker officerarna klänga sig kvar vid makten.
– Men man kan ändå inte bara säga ”bort med armén” som de gör på Befrielsetorget, förklarar Ashraf upprört. Det finns ingen annan just nu, ingen som klarar jobbet.
Egypten är ett stort land, mer än 80 miljoner invånare, och genomgår sin värsta ekonomiska och politiska kris på årtionden. Ashraf oroar sig för vad som skulle hända om armén försvann, eller spräcktes i rivaliserande falanger, efter att i sextio år ha utgjort regimens ryggrad.
Det var också därför han skulle lägga sin röst på Muslimska brödraskapet i måndags, inte på grund av några egentliga islamistsympatier. Han hade svårt att ens komma på namnet på några andra partier, och tyckte att de sekulära oppositionsledarna mest käbblar inbördes. Han kände förstås till de salafistiska partierna, Brödraskapets saudiskinspirerade islamistrivaler, men deras intoleranta fundamentalism gillar han inte.
– Gå runt och säga till folk att rökning är haram (förbjudet, reds anm) och att obeslöjade kvinnor är otrogna, vad är det för dumheter! fnös han (och viftade med en cigarrett).
Det visserligen djupt konservativa Brödraskapet har mer fördragsamhet med medborgarnas små later, och det företräds av respekterade yrkesmän – advokater, företagare och ingenjörer, snarare än bara skäggiga schejker och Koranlärare. De är också pragmatiker, beredda att arbeta med militären när det krävs, och det fick räcka för Ashraf.
Här behövdes en stadig hand som kan styra landet genom osäkra farvatten, tyckte han. Då fick det bli det största och stabilaste politiska partiet, vilket råkar vara Muslimska brödraskapet.
Mer svårförklarad än så behöver en islamistisk valseger inte vara.
Av: Aron Lund