För inte så länge sedan var Island ryggdunkarnas land. Med några lysande undantag var den isländska samhällselitens medlemmar rörande eniga om den finansiella expansionens välsignelser.
På mycket kort tid skaffade sig isländska banker tillgångar långt över en nivå som kan sägas vara rimlig för ett land av Malmös storlek. Räkningen för köpen av bland annat prestigefulla varuhuset Debenhams i London betalades med ett inflöde av utländskt kapital. Sparare i Storbritannien och Nederländerna förmåddes att öppna konton till förmånliga villkor.
Med lånade pengar kastade sig islänningarna in i en köpfest utan historiskt motstycke. Champagnekorkarna och lyxkonsumtionen slog i taket.
Nordiska rådets mittengrupp (en sammanslutning av liberala, gröna och kristdemokratiska partier) står bakom en intressant antologi. ”Kreppa” - isländska för kris - vrider och vänder på händelseutvecklingen som ledde fram till Islands ekonomiska kollaps. Vad händer nu, är den övergripande frågan som politiker, journalister och experter försöker svara på.
Den mänskliga dimensionen skildras av frilansjournalisten Alda Sigmundsdottir som berättar om vanliga islänningars hopplösa situation. Många övertygades att låna till huset eller bilen i utländsk valuta (den förhållandevis höga räntan på Island gjorde det attraktivt att teckna den typen av lån).
Trots tidiga varningstecken kunde knappast den isländska allmänheten föreställa sig ett sammanbrott av det slag som drabbade landet på hösten 2008. Den isländska kronan sjönk i takt med att landets banker föll som korthus i finanskrisens spår. De förmånliga lånen blev plötsligt omöjliga att betala. I dag kämpar den isländska medelklassen med arbetslöshet och kostsamma avbetalningsplaner.
Skuldfrågan har stått i centrum i debatten kring det ekonomiska efterspelet. Är det verkligen skäligt att det isländska folket ska betala ett så högt pris för bankernas vårdslöshet? Upprörda fordringsägare tycker uppenbarligen att det är rimligt. Alla var med på festen, nu måsta alla vara med och betala.
Men vem eller vilka är det som förtjänar att klandras? Ekonomiprofessorn Gylfi Zoega konstaterar att problemets kärna handlar om de starka banden mellan politiker, statstjänstemän i granskningsfunktioner och ledande personer i näringslivet. Ryggdunkningarna medgav ingen kritisk granskning. När bankerna privatiserades i början av 2000-talet såldes de till affärsmän med kopplingar till de två stora politiska partierna. Alla kände alla i en härva som ledde Island mot ruinens brant.
Tidigare i vår släppte den särskilda granskningskommissionen, SIC, en avslöjande rapport. Bland annat riktas fokus mot högerpolitikern David Oddsson. Oddsson kan närmaste beskrivas som en isländsk Berlusconi. Sedan slutet av 1980-talet har han dominerat politiken. Först som stats- och utrikesminister, sedan som riksbankschef för att därefter avrunda karriären med nuvarande positionen som chefredaktör för landets största tidning.
Islands fortsatta svårigheter kretsar kring tillit och förtroende. Vem vågar egentligen lita på politiker och bankdirektörer? För att ett modernt samhälle ska fungera krävs ett visst mått av tillit. Som medborgare måste vi kunna lita på att statens företrädare inte är korrupta. Detsamma gäller bärande institutioner som exempelvis banker. Ett bankkonto får inte bli värdelöst över en natt. Ett banklån får inte plötsligt explodera till abnorma proportioner. Det är svårt att föreställa sig en situation med så många osäkerhetsfaktorer. Det är naturligtvis förödande för Islands möjligheter till återhämtning att samhället delats mitt itu. Förtroendeklyftan kan knappast bli större.
Den isländska politiken går av allt att döma mot fortsatt turbulens. I våras röstade väljarna i Reykjavik fram en halvironisk komiker som ny borgmästare. ”Bästa partiet”, som består av skådespelare och kulturarbetare, blev största parti. Det talas om kommande partisplittringar. De sår som krisen lämnat efter sig kommer att ta lång tid att läka. Något var fundamentalt fel med det isländska samhället. Eliten fjärmade sig från verkligheten. Nu tvingas det isländska folket hantera en hård och oförlåtande vardag.