Israels nya karta
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Men oförmåga att integrera de stora flyktinggrupperna från arabvärlden och kritik mot vänsterpartiernas långa maktinnehav ledde i valet 1976 till ett politiskt systemskifte. Fram till helt nyligen har israelisk politik i stället präglats av en maktbalans mellan Arbetarpartiet och olika mindre socialistiska och liberala grupperingar och den nationalistiska högern som dominerats av Likud men också innehållit ett antal ultrareligiösa partier.
Nu sker ett nytt systemskifte. Likuds ledare Ariel Sharon kom under sina sista år vid makten till insikt om att den bosättningspolitik som i sista hand syftade till att införliva Västbanken
och Gaza, som ockuperades genom sexdagarskriget 1967, var ohållbar. Konsekvensen blev att han bröt med Likud för att bilda det nya partiet Kadima och utlyste nyval för att få majoritet för att avveckla bosättningar på Västbanken på samma sätt som de i Gaza avvecklades 2005.
Kadima överlevde Sharons stroke i vintras och blir efter valet i tisdags största parti i knesset. Israelisk politik domineras därmed för första gången någonsin av ett starkt "mittenparti" med Likud förödmjukat och marginaliserat, samtidigt som Arbetarpartiet efter en långvarig tillbakagång åter vunnit väljare under en ny och mer traditionellt vänsterorienterad ledning.
Mittenpartier av olika slag har kommit och gått i israelisk politik, men Kadima och Sharons efterträdare Ehud Olmert har både ett tydligt uppdrag från väljarna och möjlighet att leverera resultat. Alla vet att en klar majoritet av israelerna — liksom en klar majoritet av palestinierna — vill ha en tvåstatslösning och längtar efter en mer normal tillvaro än den de nu tvingas uthärda.
Olmert har utan att precisera sig i alla detaljer lovat att inom fyra år ge Israel nya och "definitiva" gränser. Tanken är att gränsen ska följa den mur eller barriär som byggs för att stänga ute terrorister medan palestinierna får styra sig
själva på andra sidan. Några stora bosättningar nära den gamla stilleståndslinjen införlivas då med Israel medan andra bosättningar kan utrymmas.
Denna allmänna inriktning för Israels politik gentemot palestinierna har varit väl känd före valet och har uppenbarligen godkänts av väljarna. Den har tagits som så självklar att många inte ens brytt sig
om att gå och rösta. Valdeltagandet i tisdags var det lägsta i Israels historia.
Effekten av detta blev att Kadimas seger inte blev så stor som de flesta hade väntat. Starkt motiverade religiösa eller högernationalistiska partier fick bättre utdelning än vad de skulle ha fått i ett val med högre valdeltagande. En del väljare tyckte sig kunna lägga rösten på ett nytt och okänt pensionärsparti utan program. Olmert skulle ju ändå bli premiärminister.
Det blir han naturligtvis också, men i spetsen för en koalition som antagligen är lite för spretig för att majoriteten i alla omröstningar i knesset ska vara säkrad. Förutom Kadima och Arbetarpartiet väntas pensionärspartiet och det ultraortodoxa partiet Shas ingå i regeringsunderlaget. Shas har genom att enbart bedriva den snävaste tänkbara intressepolitik skapat problem för flera tidigare israeliska regeringar och kan mycket väl ge också Ehud Olmert huvudvärk.
Med Hamas som palestinskt regeringsparti och en ny politisk karta i Israel har flera gamla konstanter i Mellanöstern upphävts. Men även om både Olmert och palestiniernas president Mahmoud Abbas åter talar om förhandlingar så är det svårt att se hur sådana skulle kunna komma till stånd. Hamas vid makten uttalar sig visserligen annorlunda än förr, men ingen vet ännu om Hamas är kapabelt att uttryckligen erkänna Israels rätt att existera.
Det sannolika är därför att Israel under den nya ledningen på egen hand definierar förutsättningarna för en partiell avveckling av ockupationen. Men långsiktigt tryggas Israels säkerhet bäst av ett riktigt fredsavtal som också kan godtas av de flesta palestinier.