Halvvägs igenom mandatperioden går den politiska debatten på tomgång. Det kommer att märkas i dagens partiledardebatt i riksdagen. Efter budgetdebatten i kammaren och en partiledardebatt i SVT tidigare i oktober, finns inte mycket nytänkande att presentera för väljarna, inga reformförslag som kan överraska. Bara Sverigedemokraterna är nöjda med det. De andra partierna önskar sig inget annat än att något, vad som helst, sker som förändrar spelplanen.
Statsminister Fredrik Reinfeldt kan visserligen glädjas åt att Moderaterna går framåt i de flesta opinionsmätningarna just nu. Men det är en klen tröst, så länge kräftgången för de tre andra allianspartierna fortsätter. Att höstbudgeten innehåller tunga poster som de mindre partiernas departement ansvarar för har inte hjälpt. Inte heller att moderatledaren gjorde ett blekt intryck i SVT Agendas direktsända partiledardebatt. Centern och Kristdemokraterna fortsätter att befinna sig omkring eller strax under fyraprocentsspärren.
Läget är något bättre för Folkpartiet, även om opinionssiffrorna ligger en bra bit under valresultatet 2010. Detta hänger samman med att FP, till skillnad från C och KD, fått mer uppmärksamhet för de frågor partiet ansvarar för inom regeringen. Jan Björklund har stundtals också lyckats framstå både som utbildningsminister och partiledare: Folkpartiet har åsikter även om sådant som faller utanför utbildningsdepartementets område.
Kristdemokraterna och Centern har dock inte lyckats ta sig ur Moderaternas skugga. Följden blir att partierna uppfattas som otydliga, att KD- och C-förslag av väljarna uppfattas som M-ståndpunkter och att väljarstödet förblir lågt. Så länge de tre mindre regeringspartiernas svaga ställning består, kommer sannolikt alliansens stöd att förbli lägre än den rödgröna oppositionens. Det är inte troligt att Moderaterna på egen hand kan hämta in opinionsgapet – men partiet kan bli större än Socialdemokraterna.
Nu går det ju inte längre att tala om någon Löfveneffekt. Nyhetens behag är borta och oklarheterna kring vad Socialdemokraterna egentligen tycker om vinster i välfärden har skadat partiet. Given att i sin budgetmotion vara sparsammare än regeringen, verkar inte heller ha imponerat på väljarkåren. Socialdemokraterna backar i flera opinionsundersökningar och avståndet till Moderaterna krymper återigen.
För de två andra rödgröna partierna är läget liknande. Varken bytet av språkrör i Miljöpartiet eller partiledare i Vänsterpartiet har gett några större effekter.
Det är egentligen bara Sverigedemokraterna som är nöjda med det nuvarande läget. Det om något borde sätta fart på de andra partierna. Det där något som förändrar de politiska förutsättningarna kommer inte att inträffa av sig själv. Det måste skapas av partierna själva. De måste våga. Även om det knappast sker i dagens partiledardebatt.