I förra veckan uppmärksammades att det gått 90 år sedan kvinnor fick rösträtt. Argument som att kvinnor skulle vara för känslosamma, inte förnuftiga nog att kunna rösta betraktas numera som lika föråldrade som löjliga. I dag tar vi själva rösträtten för given. Vi tänker sällan på vilket stort steg den utgjorde för synen på kvinnan som en jämlik samhällsmedborgare. Men att vi inte drar paralleller till vår egen samtid kan vara ett misstag. För likheterna finns - även om ojämlikheten manifesterar sig på andra sätt.
Förra året uppgick andelen kvinnor i börsbolagens styrelser till 22 procent. Att det är så här beror i stor utsträckning på att könsfördelningen i bolagens valberedningar är ännu mer ojämn. Bland samtliga börsbolags valberedningar uppgick andelen kvinnor till 11 procent. Med tanke på att ledamöterna främst hittar lämpliga kandidater i sina egna nätverk tenderar denna ojämlikhet inte att upphöra i första taget. Kaka söker maka i dessa sammanhang. Valberedningarna söker kandidater som speglar dem själva. Urvalet tenderar alltså att bli smalt.
I svensk kod för bolagsstyrning, som i förekommande fall kan tjäna som reellt alternativ till lagstiftning, sägs mycket klart att en jämn könsfördelning ska eftersträvas i styrelserna. Valberedningen ska också, sedan 2008, skriftligen motivera sitt förslag till styrelse. Denna ska ha en ändamålsenlig sammansättning, präglad av mångsidighet och bredd.
Inget av detta har dock gett någon omedelbar effekt. Kvinnors men även invandrares kompetens blir allt för ofta förbisedd.
Problemet är uppenbart. Det handlar om ett slöseri med värdefull kompetens som samhället i längden inte har råd med. Att försöka få bukt med det är emellertid inte enkelt. Sammansättningen i styrelserna är i grund botten bara ett symtom på ett betydligt större problem, som bottnar i bristande jämställdhet. Alla individer ges i grund och botten inte samma chanser att göra karriär.
Att få bukt med detta problem är dock komplicerat och kräver svåra politiska avvägningar. Många politiker väljer därför hellre att angripa symtomen än själva grundproblemen, genom att föreslå tvångskvoterade styrelser.
Senast att falla för denna frestelse är Moderaterna. I en debattartikel i gårdagens Dagens Industri, öppnar partisekreterare Sofia Arkelsten för en diskussion om denna lika snabba som kosmetiska lösning.
Norge har exempelvis visserligen andelen kvinnor i styrelserummen trefaldigats sedan 2003, sedan man införde kvotering, men åtgärden har inte gett högre andel kvinnor på chefsposter.
Men för att valberedningarna ska se kompetensen hos fler måste rekryteringsbasen breddas. Tillväxten i styrelserna skapas underifrån. Om fler kvinnor blir chefer eller vd:ar kommer också fler i sinom tid att ta plats i företagens styrelser. Men då krävs det också att det skapas fler förutsättningar för kvinnor att göra karriär på samma villkor som männen.