Kvotera eller inte kvotera? Sven Otto Littorins sista gärning som arbetsmarknadsminister var att ge sitt stöd till inkvoterade ledamöter i svenska bolagsstyrelser. Uppenbarligen finns anhängare både på vänster- och högerkanten. Frågan fortsätter att ta plats i den politiska debatten.
Erfarenheterna från Norge, som har den typ av lagstiftning som efterfrågas i Sverige, sägs vara goda. Med statliga tvångsmedel tvingas motsträviga manliga direktörer att släppa in kvinnorna i maktens finrum.
Den skeva könsfördelningen på näringslivets toppositioner är utan tvekan ett stort samhällsproblem. Könsdiskrimineringen gör Sverige fattigare. Dels ur ett rättviseperspektiv, dels för att svenska företag går miste om viktig kompetens. Exportjättarna missar chansen att ytterligare stärka sin ställning på världsmarknaden.
På samma gång handlar det om en avvägning mellan mål och medel. Det finns påtagliga risker med statlig inbladning i hur företagen styrs.
Ebba Lindsö, tidigare vd för organisationen Svenskt Näringsliv, har kloka synpunkter i frågan. ”Det grundläggande fundamentet i näringslivet är vem som äger företagen. Det är någonstans mellan 90-95 procent av de större företagen som ägs och leds av män. Det går inte att göra så mycket åt det... mer än att skapa en vilja hos kvinnor att starta företag. Och öppna upp den offentliga sektorn, det vill säga vård, skola och omsorg”.
Citatet är hämtat från ett debattprogram som sändes i SVT i våras. Poängen är fortfarande giltig. I stället för att kvotera in kvinnor i mansdominerade företag är det mer genomgripande förändringar som krävs. Vi behöver helt enkelt moderna och förändringsbenägna företag som konkurrerar ut konservativa kolosser på lerfötter. I dag finns en stor del av den kvinnliga arbetskraften i den offentliga sektorn. Med större möjligheter att starta eget och fler arbetsgivare att välja mellan kan kvinnors ställning stärkas. Alltså mer frihet, inte fler regleringar.
Det är förövrigt långtifrån självklart att inkvoterade ledamöter i sin tur leder till fler kvinnliga chefer. Det är åtminstone inte något som visat sig i Norge.
Erfarenheterna med positiv särbehandling i universitetsvärlden borde dessutom avskräcka. Som bekant blev konsekvensen att unga ambitiösa kvinnor missgynnades. Det är inte alldeles orimligt att föreställa sig ett liknande scenario med kvoterade styrelseledamöter. En risk är att kvinnor betraktas som ett b-lag i näringslivet.
Många verkar ha en statisk syn på företagsamhet. Faktum är att vi inte vet vilka verksamheter som kommer att dominera näringslivet om ett par decennier. En inte alltför vild gissning är att det troligtvis inte blir företag som konsekvent missgynnar kvinnor. Mansgrisarna lever farligt – även utan kvotering.