Jämtin när Wallström inte vill?
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Nog är det en paradox att detta parti - som i sin retorik hyllar folkrörelsens öppna, breda och djupa diskussion som den bästa av politiska arbetsmetoder - faller tillbaka på ett hemligt handlingsmönster när det gäller att hitta en ny partiledare. Utan någon som helst jämförelse i övrigt - men det kan inte hjälpas att associationerna drar i väg mot de slutna konklaverna i Vatikanen, när ny påve skall utses.
Och när det gäller att följa proceduren, så långt det nu över huvud taget låter sig göra och fortfarande utan varje jämförelse i övrigt, är det inte utan att den gamla kremlologin kommer till heders igen. En spaning efter halvt dolda och otydliga signaler, en ibland äventyrlig tolkning av vad som verkligen sker i det som synes ske.
För dagen är det förra biståndsministern, nuvarande oppositionsborgarrådet i Stockholm, tillika riksdagsledamoten, Carin Jämtin som är intressantast i denna väl förborgade kamp om makten.
I går kom det nämligen flera signaler som tyder på att hon, eller kanske snarare hennes anhängare, är på offensiven. Göteborgs färgstarka och mäktiga kommunalråd Göran Johansson gav Jämtin sitt förord, dock efter att först med beklagande i stämman ha konstaterat att "Margot Wallström inte vill just nu".
Framför allt satte dock Aftonbladets ledarsida ner foten. I en lång ledare argumenterade tidningens tillförordnade politiske chefredaktör Olle Svenning för Jämtin. Han framhåller hennes förankring i rörelsen, hennes internationella perspektiv, hennes relativa distans till den hittillsvarande ledningen - och att hon var det statsråd som klarade sig bäst ur debaclet i samband med tsunamin.
Men viktigare är att Aftonbladet betraktar henne som den mest lämpade personen för att genomföra den förnyelse av socialdemokratin "i de för partiet centrala frågorna om ekonomi, arbetsmarknad och social jämlikhet" som tidningen uppenbarligen finner nödvändig.
I vad mån Carin Jämtin lämpar sig bättre för den uppgiften än den handfull övriga personer som figurerar i detta sammanhang är omöjligt för en utomstående att bedöma, i synnerhet som pregnanta och personligt formulerade politiska åsikter från dessa kandidater i alldeles särskilt hög grad lyser med sin frånvaro i det maktspel som just nu pågår bakom kulisserna.
Mycket litet under denna höst har tytt på någon mer utbredd krisinsikt inom socialdemokratin. Men valnederlaget var det värsta partiet råkat ut för sedan demokratins genombrott. Det är en insikt som den nya ledaren inte kommer att ha råd att förtränga.