Men de fyra partierna har olika metoder för att nå målet. Hos moderaterna inriktas hela den ekonomiska politiken stenhårt på att få fler i arbete. Stora sänkningar av alla ersättningar från a-kassa, sjukförsäkring och förtidspensioner kompenseras med rejäla skattesänkningar, särskilt för låg- och medelinkomsttagare. Bostadsbidrag ersätts med extra barnbidrag för att minska marginaleffekten för den som börjar jobba eller går från deltid till heltid.
Moderaternas motion är tydlig, logisk och mycket principfast. Man vill öka anslagen till kommunerna i stället för att som tidigare minska dem, eftersom partiet vill förbättra skolan och vården. Man avstår från att ta bort värnskatten och dubbelbeskattningen eftersom dessa förslag inte i första hand skulle bidra till att fler får jobb.
Fredrik Reinfeldt har verkligen fått sitt parti att slopa en rad traditionella moderata förslag. Delvis är det en anpassning till den starka kommunala falangen i partiet och delvis uppenbarligen en mycket stark ideologisk inriktning hos partiledaren själv, som lyckats övertyga partiet i övrigt om fördelarna med en omsvängning. Goda opinionssiffror har förstås hjälpt till att övertyga de tveksamma.
Men om moderaterna har en starkt principiell men något hjärtlös inriktning i sin motion har de andra partierna i alliansen desto mer hjärta men möjligen mindre logik. Då de alla räknar på olika sätt är det mycket svårt att jämföra deras förslag. Eftersom de tre partierna inte har föreslagit särskilt stora besparingar har de inte råd med så stora skattesänkningar som moderaterna. Förslagen liknar i stor utsträckning föregående års.
Säkert kommer socialdemokraterna att anklaga alliansen för splittring. Men den kritiken har inte samma kraft som förr eftersom det numera är så tydligt att de fyra strävar åt samma håll.
I en eventuell borgerlig regering skulle moderaterna säkert inte få genomslag för sina stora skattesänkningar och de andra partierna skulle få offra en hel del hjärtefrågor för att kunna skapa en hållbar statlig budget. Men politiskt har de bundit sig hårt för att komma överens när det gäller.
Den svåraste frågan för en möjlig borgerlig regering efter valet 2006 är inte kärnkraften eller vårdnadsbidraget utan hur man ska bära sig åt för att få statens budget i balans. Den nuvarande oansvariga utgiftspolitiken med stora underskott förvärras då regeringen och stödpartierna fortsätter att ösa på med ofinansierade utgifter på toppen av en högkonjunktur. Som en bekymrad Karin Pilsäter (fp) uttryckte sig: Man får ta det stegvis.
Så länge alliansen består av fyra partier måste de få profilera sig, också i budgetfrågor. Men det gäller att övertyga väljarna om att det går att komma överens. Hittills ser det relativt bra ut. Men än återstår hela två år till valet. I politiska sammanhang är det en evighet.