Svartmålning var temat vid onsdagens ekonomiska debatt i riksdagen. Oppositionen, ledd av Thomas Östros (S), fortsatte sin beskrivning av ett land med massarbetslöshet och klyftor och med en ondsint regering som bara ser till de välbesuttnas bästa. Budskapet har varit detsamma sedan finanskrisen bröt ut, den finanskris man inte låtsas om när man talar om regeringens tillkortakommanden.
Det nya i denna debatt var att det nu finns ett alternativ att ta ställning till, det rödgröna budgetförslaget. En frustande finansminister Anders Borg (M) gick också till attack i talarstolen, mot kilometerskatt, bensinskatt, inkomstskattehöjningar och försämringar för företagen. Ja, mot allt som kan bryta den återhämtning som nu har inletts i svensk ekonomi. Som han har längtat!
Att det handlar om en verklig återhämtning i ekonomin är nu ställt utom allt tvivel. Konjunkturinstitutet (KI) skrev i sin junirapport ned arbetslösheten och upp tillväxten ytterligare. Hoten finns också där, med skakiga ekonomier runt om i Europa, i Asien och i USA, vilket kan drabba den svenska exporten kommande år. Men KI-prognosen slår fast att Sverige lyckats ta en egen väg ut ur krisen. En fortsatt kritik mot regeringen för ansvarslöshet riskerar nu att få ett löjets skimmer över sig.
Anders Borg kan till viss del slå sig för bröstet. Och det gör han. Men han bör också visa ödmjukhet inför det faktum att arbetslösheten spås stanna på 8-9 procent 2010-2011, och att varken regering eller opposition hittills lagt fram några förslag som kan få bukt med problemet.
Allvaret i situationen blir tydligt av det faktum att KI vill se en fortsatt expansiv finanspolitik nästa år, med ofinansierade reformer på 25 miljarder kronor. Det rimmar illa med rikshushållaren Borgs önskan om att snabbt få överskott i finanserna, men är nödvändigt på längre sikt. En tillväxt på 3,7 procent ser bra ut på pappret, men den är till stor del konsumtionsdriven. Hjulen i industrin har just börjat snurra och behöver mer smörjmedel.
Jobben kommer att bli frågan som avgör valet. Vilket regeringsalternativ kan presentera den mest trovärdiga lösningen på hur företagandet ska få fart och arbetslösheten pressas tillbaka? Regering och opposition har vardera 20-30 miljarder till sitt förfogande för nya förslag under valrörelsen. Man har det, märk väl, tack vare regeringens krispolitik. I Storbritannien ser det annorlunda ut.
Arbetslösheten är hög i Sverige, men inte på långa vägar historiskt hög. Många minns kanske arbetslöshetstal på 8-9 procent även under 90-talskrisen, men det var med det gamla sättet att mäta. Med nuvarande EU-mått var till exempel arbetslösheten 1996 närmare 20 procent.
Och om någon i valdebatten hävdar att regeringen orsakat en ungdomsarbetslöshet på 30 procent ska man komma ihåg att 16-24-åringarna inte är någon homogen grupp. Där stiger arbetslösheten till liknande nivåer varje vår, när det är dags att söka sommarjobb. Bland 16-19-åringarna till och med till över 50 procent. Och där har ju förstås en stor majoritet studier att falla tillbaka på, och föräldrar som står för försörjningen.
Ändå är arbetslösheten för hög i Sverige. Och markant högre för unga. Befolkningen ökar och ungdomskullarna som lämnar skolan är gigantiska. De gamla industrijobben är färre än före krisen och det finns ett tak för hur många som kan sväljas av handeln. Lösningen heter utbildning och nya jobb i nya företag. Fyra år i Rosenbad finns i potten för den som lyckas bäst.