Under de 65 år som Socialdemokraterna hade regeringsmakten förlorade arbetarrörelsens högtidsdag första maj långsamt sin betydelse. Att demonstrera mot den makt man själv har i sin ägo låter sig liksom inte göras. Lite lättare blir det om man, som nu, befinner sig i opposition. Men som det var i begynnelsen, när August Palm, Hinke Bergegren och Hjalmar Branting agiterade för åtta timmars arbetsdag 1890, inför 50 000 åhörare på Gärdet i Stockholm, blir det aldrig igen.
De senaste tre åren har sett tre sinsemellan mycket olika S-ledare tala på första maj – med viljan att byta regering som det gemensamma draget. Mona Sahlin var 2010 bundet av ett rödgrönt samarbete och kunde lova höjd a-kassa och sänkt skatt för pensionärer som man kommit överens om. På Vaksala torg i Uppsala jämförde Thomas Östros Reinfeldt och Borg med Prins John och sheriffen av Nottingham som utövade ”prickskytte mot de svaga i samhället”.
Håkan Juholt kände knappt några begränsningar alls för vad han kunde göra, och när han talade på första maj i fjol var han dessutom på stark uppgång i opinionen. Medvinden skulle dock snart ersättas av motvind för Juholt, med olyckliga uttalanden om Libyeninsatsen som en början. Precis som när Sahlin stötte på problem 2010 när den rödgröna politiken skulle formuleras, endast några dagar efter förstamajfirandet.
Det var svårt att se några mörka moln när Stefan Löfven äntrade talarstolen på Götaplatsen i Göteborg igår, både bokstavligen och bildligt. Opinionsuppgången på cirka tio procentenheter från ett flertal mätningar är historiskt unik. Även Löfven personligen har ett långt mycket större förtroende än sina företrädare. Nu är det dags att börja visa att han också förtjänar det.
Det började illa. Inledningen med klubbstyrelsen på Volvo Personvagnar fungerade inte för en statsministerkandidat. Sedan följde några minuter av tekniskt strul. Och när han gick in på Håkan Juholts domäner (barnfattigdomen, tågen, sjukförsäkringen) förlorade han på ”retorisk knock out” mot denne. Lika illa gick det i ”matchen” mot Mona Sahlin när han talade om jämställdhet och utbrast ”vi behöver en feministisk politik”.
Nu är det inte för sina kommunikativa förmågor som Löfven har valts till partiledare. Alla inom S vet att han tillbringat en stor del av sin karriär i slutna förhandlingsrum, och att stabilitet och pålitlighet är hans signum. Dessutom är man sannolikt mätt yviga utspel från talarstolen efter året med Juholt. Ändå var det säkert många på Götaplatsen som hoppades att det skulle vara bättre, av de matta applåderna att döma.
Det tog sig när Stefan Löfven kom in på det som är hans hjärtefråga, det han behärskar bäst och även den hetaste politiska frågan i Sverige: jobben. Det är med en bra jobbpolitik han ska utmana alliansen och på första maj tillkom ytterligare pusselbitar i detta bygge.
Vi vet sedan förra veckan att jobbpolitiken för nya S vilar på tre ben, stabila offentliga finanser, närings- och innovationspolitik och utbildning. Vi vet också att avskaffandet av halverad arbetsgivaravgift för unga och krogmoms gör att man har råd med satsningar på de senare två punkterna utan att tumma på den första. Och till ”utbildningskontraktet” som presenterades härom veckan tillfogades nu ett statligt ”innovationspolitiskt råd”.
Näringslivet, universiteten, facket och regeringen ska gemensamt se till att fler goda forskningsidéer blir till företag och jobb.
Intentionerna är goda och innovationerna i Sverige behöver verkligen stärkas. Det storslagna ”rådet” ger dock associationer till Juholts kompetenskommission från i fjol, och till en viss övertro på statens förmåga (Löfven talar om behovet att ”kontrollera riskkapitalet”). Hur detta råd ska fungera kommer att visa sig när detaljerna finslipats.
Stefan Löfven kommer nog att finslipa på detaljerna till kommande tal. Han kommer att fortsätta att jaga en regering som han hävdar fixar rabatt till krogägare snarare än jobb till unga. Han driver frågan om full sättning med stor trovärdighet och blir en farlig motståndare för regeringen, men inte på något sätt omöjlig.
Också Löfven kommer att drabbas av smällen när politiken möter verkligheten. Även om han själv är verkligheten och vanligheten personifierad.