Söndagens partiledardebatt i SVT kändes som ett avstamp mot valrörelsen om knappa två år. Laguppställningarna är nu klara, det är dessa åtta (plus Gustav Fridolin) vi sannolikt kommer att få se. Oppositionsledaren Stefan Löfven börjar också bli varm i kläderna och ha något som liknar en politik att berätta om. Det hettar till i svensk politik igen – och det är bra efter några års stiltje.
Valets viktigaste fråga är som vanligt jobben, och där har både regering och opposition för närvarande svårt att övertyga. Regeringen för att arbetslösheten inte går ned, trots ett antal åtgärder som har gemensamt att de är dyra och har en svårmätbar effekt på jobben: arbetsgivaravgiften för unga, restaurangmomsen och nu också sänkt bolagsskatt.
Men oppositionen har på sätt och vis en ännu svårare uppgift. De rödgröna partierna köper regeringens satsningar på forskning och infrastruktur och har i storlek liknande jobbsatsningar för unga, om än med lite annan profil. De tre partierna måste nu övertyga väljarna om att ett paket av skatte- och bidragshöjningar kommer att få jobben att strömma till.
Den absolut viktigaste faktorn bakom arbetslösheten är konjunkturen, och den är som bekant historiskt usel sedan fyra år tillbaka. 7,5 procents arbetslöshet är något högre än när alliansen tillträdde, vilket Socialdemokraterna ständigt påpekar. Kanske är siffran bra med tanke på omständigheterna, men det spelar ingen roll. Det kan alltid bli bättre och en regering som uppgivet skyller på konjunkturen blir inte omvald.
Jobben kan bli en akilleshäl för regeringen, liksom skolan. Att vända resultaten i skolan är en mycket omfattande uppgift som framför allt Jan Björklund (FP) tagit på sig. Att de flesta reformer just har sjösatts och att oppositionen inte har något som liknar en alternativ skolpolitik spelar mindre roll. Kritiken kommer att fortsätta.
Stefan Löfven vill ersätta den nya sjukförsäkringen, som steg för steg blivit mer human och även börjar få tillbaka folk i arbete, med den gamla, dokumenterat inhumana modellen. Han lider också av att inte ha kontroll i frågan om vinster i välfärden. Kommer populära skolor att tvingas stänga, frågas det från regeringshåll. ”Vi stänger redan för fullt i de kommuner där vi bestämmer”, dundrade debattgrannen Jonas Sjöstedt (V), och Löfven såg allt annat än bekväm ut.
”Alliansens nya taktik” skrevs det om på flera håll efter debatten. Fredrik Reinfeldt ska ha hållit en låg profil i syfte att släppa fram de mindre partierna, vilken i sin tur skulle rädda dessa kvar i riksdagen och alliansen kvar vid regeringsmakten.
Men då glömmer man att talartiden här inte fördelas utifrån riksdagsmandaten. Det fina med dessa debatter är just att de visar bredden i svensk politik, att det inte – som ibland i mediedramaturgin – reduceras till en tvekamp om statsministerposten.